sådan misstanke mot arkitekten Gren.
— Men fröken Pylman sade ju för stund sedan själv, att han kanske var en skälmsk natur, replikerade fröken Åvik, något sårad.
— En skälmsk natur, må så vara, en glittrande glad, en yr natur, men inte en plump, bästa fröken Åvik. Ånej, varken fröken Åvik eller ni andra känner herr Grens sinnelag, fastän flera av er varit så pass mycket tillsammans med honom. Men jag, som ni kanske tycker är en egoist, och som mest går ensam för mig själv, jag kanske ändå förstår honom bättre. Vem vet? Men Gud, så jag talar! Detta låter, som om jag ville berömma mig själv. Å, tro inte det, bästa, söta, tro inte det!
Under gissningar och rop vandrade damskaran sakta mot pensionat Koluddens hus, vars svarta, utskurna gavelbyggnad snart skymtade bakom löven. Nu stack flaggstången upp, och alltjämt utvecklades den stora flaggan av vinden från stångens halva höjd. Det var som om denna syn, över vilken man tidigare endast i förbigående uttalat sin olust, kommit damernas sinnesstämning att slå om från oro till misstänksamhet och från misstänksamhet till förskräckelse. Alldeles i närheten av flaggstången fingo de emellertid sikte på Pensionatskurken, som genom sina pincenéglas fäste ett par filosofiska blickar på dem, innan han förbindligt hälsade. I handen höll han en stor klyka full med abborrar, och bakom honom nalkades Cello med en ung gädda, som han triumferande släpade i ett snöre. Värdinnan skyndade i detsamma ut ur huset, och nu började åter presentationen. De båda herrarna hade ju icke varit i tillfälle att förut lära känna de nykomna damerna, eftersom de tillbringat hela dagen på sjön. Sedan den officiella hälsningsceremonien var överstökad och Cello fäst en allvarligt granskande blick på fröken Åviks bleka och trötta ansikte — han erinrade sig nu tragedien med den lille gossen — ropade fröken Gullan Dykare:
— Var är arkitekten Gren?
— Han följde ju med damerna, svarade värdinnan och skyndade förvirrad upp i huset.
— Han är försvunnen!
— Borta!
157