— Han har våra ringar och klockor!
— Är han inte här?
— Jo, han är här, sade den oroliga fröken Gullan Dykare. Han har gömt sig! Ni ler, herr stins, ni ler, herr stins!
— Herr Erlandsson ler också! Vår nyhetsförmedlare ler också!
Men Pensionatskurken log icke och icke heller Cello. Den senare blev ivrig och nyfiken och utkastade ett par hastiga frågor om vad som hade passerat. Sedan skyndade han upp i huset och bad värdinnan föra honom till arkitektens rum. Detta var tomt; icke ett klädesplagg, icke en väska fanns kvar.
Cello begav sig åter ut på gräsplanen, med en hast, som om han blivit sparkad utför trapporna.
— Nej, men, mumlade han, alldeles het i ansiktet. För tusan, det är väl ändå omöjligt!
— Vad är omöjligt, frågade Pensionatskurken med djupsinnig min.
— Jag vågar icke säga det, sade den försiktige journalisten, men följ mig in. Om damerna väntar ett ögonblick!
När de båda herrarna kommit för sig själva, bultade Cello med knuten hand Pensionatskurken på axeln, i det han yttrade:
— En tjuv! Vad sägs, herr Pensionatskurk?
— Quid i hellvitte nunc?… Men är arkitekten en tjuv eller är han icke en tjuv, så måste han, per fas et nefas, tillrättaskaffas! Ring till stationen, mitt eget kommunikationsverk, för tusan!
När Cello hade ringt till järnvägsstationen, kunde han meddela, att en person, som alldeles liknade den beskrivning, journalisten givit på arkitekten Gren, för en stund sedan avrest med tåg söder ut.
— Länsman och polisen, voro Cellos nästa ord, och en stund därefter var han försvunnen på en timme, under vilken tid Pensionatskurken med den största vältalighet sökte lugna damerna och särskilt värdinnan, som var nästan otröstlig. När Cello återkom, väntade man ännu fåfängt på den försvunne herr Gren. Cello tog Pensionatskurken avsides och sade:
— Ja, saken är klar!
Pensionatskurken svarade med lugn min men med klagande stämma:
158
