vände Cello till sin plats. Efter att förut telefonledes ha lämnat en kortare redogörelse till sin tidning, kom Cello till Notischefens bord med ett paket, som han framlade med anspråkslös min, sägande:
— Vill du ha några detaljer om händelsen vid Koludden, så finns det här.
— Om jag vill ha! Frågar den rike Atanasius den fattige Skorstensfejaren, om han vill ha gyllene Korn! Detta blir tvenne spalter, vid Catarina av Medicis yllebyxor! Jag vill bara säga dig, att det här har du skött elektroelegabelt!
Om Cello emellertid var belåten över att efter semestern kunna göra ett så lysande återinträde på redaktionen, kände han likväl en underlig svävande känsla i sitt bröst. Det skulle ha varit en lyckokänsla, om den icke samtidigt hade smärtat honom. Den skulle ha varit en hel och full smärta, om den icke samtidigt varit behaglig och framkallat vackra tankar. Herr Erlandsson överraskade sig upprepade gånger med att i fantasien se en flaggstång, från vars halva höjd en väldig flagga böljade, liksom den varit hissad till sorg, och under denna flagga såg han en ung flicka med ett blekt, intagande ansikte. Det var fröken Åvik, sådan han sett henne den sista förvirrade eftermiddag, han tillbringat på pensionatet. Vilken skada, att…
Men snart skulle han få annat att tänka på. En dag när Cello ringde till fondmäklaren Anker och som vanligt till denne ämnade ställa alla sina tröttande frågor, fick han utan några mjukare förberedelser veta, att Västerviks Sågblad fallit med tio kronor på en gång.
— Fallit, upprepade Cello i mycket förorättad ton. Det var väl inte meningen!
Cello igångsatte nu för första gången sin subtraktionsmaskin och sjönk ned i djup förtvivlan. Marschen mot målet hade blivit fördröjd. Först kände han besvikenhet och därefter vrede stiga upp inom sig.
— Du sade ju! Du skulle ju vara en så kallad initierad, yttrade Cello till fondmäklaren, i det han sökte nerpressa ilskan under sina ord, som om han med en filt sökt kväva en framdykande röd djävul.
160
