Sida:Kvartetten som sprängdes 1961.djvu/163

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— Mea culpa, mea culpa! Alltsammans är min skuld. Reflexionen dödar aningen, o broder, och i samma ögonblick förvandlas ett människohuvud till ett kålhuvud.

— Vad menar du?

— Kring denne man stod förvisso en atmosfär av olust. Jag tycker mig ännu kunna se hans stora, rörliga händer, hans liksom i oro flackande ögon och hans svarta sportskjorta. Men jag lät reflexionsdjävulen taga överhanden och bortdriva de aningar, som spirade inom mig. Interdum dormitat bonus Homerus!

Eftersom för ögonblicket intet vidare var att göra, då polis blivit alarmerad i alla riktningar, återstod endast att söka trösta de bedrövade damerna. Litet längre fram på aftonen fick också Cello se en ovanlig tavla vid den stora soffan på gräsplanen. I dess mitt satt Pensionatskurken med fröken Gullan Dykare på ena sidan och fröken Sonja Dykare på den andra; han höll dem i händerna, under det sköna och tröstande ord, blandade med klingande latin flödade från hans läppar. I gräset framför denna grupp, som kunde ha föreställt Trösten i sällskap med Bedrövelserna, satt fröken Eleonore Pylman och blickade tårögd upp i Pensionatskurkens anlete, där de milda Johannesblickarna skeno.

Men Cello stod på planen, full av vemod, och samtalade med fröken Märta Åvik. Med deltagande såg han in i hennes ögon, medan hon berättade om mormors försvunna guldhjärta, och hans eget hjärta sved av grämelse över att han måste resa dagen därpå.

Som smeden August meddelat, att endast en nedtagning av flaggstången kunde medföra en ändring i flaggans olycksbådande läge, frasade över deras huvuden den stora duken alltjämt på halv stång.



21
Svart mässa

Med en välskriven och dramatisk skildring på fickan, i alla detaljer speglande förloppet av stöldhistorien vid badstranden, åter-

159