— Den uslingen Anker, utbrast Cello hämndgirigt.
— Han kan ju inte rå föret. För resten ä det ju ingen rekti olöcka skedd. Du behöver inte vara orolier. Vi har ju vinst kvar.
— Jaså, vi har vinst kvar, upprepade Cello med dov förtrytelse. Jaså, vi har det! Det var ju mycket tröstande, det.
— Se, nu blir du ändå orolier å nervöser, klagade Karl Ludvig. Jag undrar vad du då ska säja, när du hör, att sågblana har fallit mä fem kroner tell.
Men Karl Ludvig missräknade sig på Cellos natur. När denne erhållit slag på slag, brukade han bli mer förståndig än han själv visste av. Besvikelsen blev nämligen så väldig, att den icke längre kunde irritera. Den lamslog i stället, och när känslorna då stillnade, satte sig Cello ned för att i lugn bedrövelse betrakta läget. Karl Ludvig, som hela tiden rörde sig ovanligt tungt och matt, meddelade vidare, att han avyttrat sina anförvanters aktier, då han icke ville taga ansvaret för att behålla dem längre, och han hade sålt med gott samvete, ty släktingarna hade i alla fall inhöstat vackra slantar. Nu var det bara frågan om hur Gyllene triangeln skulle göra med sina papper.
Cello uppmanade Karl Ludvig att handla hur denne helst ville; själv ämnade han sätta sig in i, att det hela varit en lögn, och han lät sig icke uppmuntras när Karl Ludvig nästan med ömhet betonade, att man ju i alla fall hade förtjänat pengar.
— Framtiden, suckade Cello.
— Asch, svarade Karl Ludvig, dä blir väl bra med den. Vänta du bara. Dä blir flera högkönjunkturer!
Det blev beslutat, att Gyllene triangeln tillsvidare skulle behålla sina aktier, och för att erhålla styrka, ämnade man åter bevista en mässa hos Petrus Anker.
Själva Översteprästen syntes sällan i Templet, men stundom, medan församlingsborna lyssnade till pastor Ankers stämma, kunde de känna hur helgedomens golv darrade under deras fötter, tillkännagivande den mäktiges närvaro. Detta skedde när bankir Solanders stora lyxbil, strålande i gudomlig prakt, stod skälvande utanför Tempelporten, medan Översteprästen själv, iförd en
162
