Sida:Kvartetten som sprängdes 1961.djvu/170

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Samtliga de närvarande, utom prästmannen själv, beredde sig nu att skynda bort till dagens tunga sysslor, till vardagsarbetets id, efter att ha lyssnat till Petrus Ankers ord. Några av de närvarande ville dock, innan de avlägsnade sig, gärna vidröra dennes hand, vilken också utsträcktes, lång och blek, välsignande i olika riktningar.

I samma ögonblick skakade Tempelgolvet, och ett blixtrande sken upplyste ena väggen; när Översteprästens bil med ett buller rullade förbi.



22
Hälsning från Pensionatskurken och ett möte med en sorgklädd fröken

Innan Cello lade sig till vila en afton läste han ett brev, som befanns vara från Pensionatskurken. Brevemottagaren kände en orolig saknadskänsla, ty han erinrade sig de friska fläktar, som susat omkring den djupsinnige Pensionatskurkens eka på den idylliska sjön, där alla feberkänslor för aktier hade blåst bort från hans själ. Cello läste:


Broder!

I stor saknad av ditt högt värderade sällskap, av vilket jag kunde hava så mycket större förnöjelse, som du visade dig vara något av den människa, vilken förmodligen min gamle vän Diogenes sökte med sin bekanta lykta, tillskriver jag dig i detta ögonblick endast och allenast av den orsaken, att jag känner mig något ensam. Vad säger jag? Ensam! Då i min enkla ungkarlsdubblett såsom ständiga gäster befinna sig förträffliga vänner, bland dem Homerus, när icke platsens veterinär och källarmästaren Fredriksson intaga en grogg i mitt torftiga sällskap — — —

Emellertid — för att tala något om pensionatet Koludden: Besöket av vår gemensamme vän herr Gren orsakade, utom skrämseln, sorgen och förvirringen hos de beklagansvärda damerna, även

166