en del svårartade obehag för mig, då jag nämligen måste uppträda såsom det svaga könets beskyddare under en längre period. Därjämte tillkallades jag av värdinnan såsom hemlig granskare, när någon ny gäst anlände till platsen.
Detta kostade mig, såsom min broder fullväl förstår, tämligen stora psykiska ansträngningar, och dessutom kunde jag icke vara fullt säker på att ha ställt riktig diagnos efter varje slutad okularbesiktning. Denna korta period av mitt liv föranledde en bottenskakning av hela min andliga varelse, ty till min fasa upptäckte jag, att nästan varje individ, när man granskar densamma med misstrons blickar, förefaller att bära drag, som kunna tyda på ondska eller brott. Detta oaktat att icke några degenererade typer förekommo bland de talrikt sig infinnande gästerna. I detta mitt resonemang utesluter jag de små barnen, vilka ännu bära gudars drag, samt de yngre kvinnorna, vilka likt gudinnor sväva omkring på ängar, ljuvligen bekransade. Här anlände nu till platsen en säkerligen mycket hederlig äldre stenhuggeriägare, en ungkarl såsom du och jag, och när värdinnan frågade mig, om man kunde lita på detta ansikte, då svarade jag, i min ordning förlitande mig på Zeus, ett hörbart ja. Men inom mig bävade jag, då jag granskade stenhuggeriägarens drag, vilka syntes mig uttrycka list och påpasslighet i allra högsta grad. Denne man raljerade emellertid med damerna, vilka genast lupo till min sida och sade:
— Snälla herr stins, snälla herr stins! Vem är den gamle herrn? Vi tycka han ser så hemsk ut i ögonen.
Jag besvor dem att vara förnuftiga, men då ett par dagar senare en ung man anlände, som innehade plats i en bank, blevo de ännu mera förskräckta än förut. Jag säger dig, broder, att både bankmannen och stenhuggeriägaren, sedda med misstrons blickar eller i fånguniform, skulle ha tett sig, den ene såsom en vit slavhandlare och den andre som en giftblandare, men jag förstod ju, att de dock voro hederliga, det vill säga, jag antog detta, och mitt antagande gränsade till visshet. Så småningom lyckades jag också lugna de misstänksamma damerna, och allt syntes åter bliva frid på pensionatet — min frid var ju visserligen såsom bortblåst — när en eftermiddag bankmannen, som tycktes vara löjtnant i reserven, med smattrande stämma utropade på gräsplanen:
167
