svettig tillbaka utan att hava funnit någon nödställd; alldeles i sista minuten upptäcktes emellertid, att byskomakaren hade en vanartig fosterson, vilken han ämnade sända till ett uppfostringshem. Den vanartige ansågs emellertid behöva litet utrustning för den förestående resan, varför den goda kvinnan föreslog, att en sommarfest skulle firas i form av en välgörenhetstillställning. Publik kunde man räkna på dels från det närliggande stationssamhället och dels från bygden omkring. Den goda damen överöste mig med böner att hjälpa henne med arrangemangen, och då hon icke såg den varnande satyren i mina ögon, gick jag till sist in på hennes förslag att bliva övervakande marskalk. Så mycket hade jag denna sommar lidit, att någon uppmuntran väl kunde behövas, och prisande Zeus gick jag glad och djävulsk till verket, organiserande hela tillställningen med en finess, för vilken jag säkerligen skulle ha erhållit min värderade broders erkännande, därest du kunnat närvara. Dessvärre var jag alldeles ensam om att avnjuta den praktfulla festligheten.
Jag lyckades förmå reservlöjtnanten att deklamera ”Kvällens guldmoln fästet krrransa”. Denne ville emellertid först göra uppror och krävde att få läsa något ur Fänrik Stål eller också ”Rivna fanor, segertecken”, men jag tvang honom att taga ”Kvällens guldmoln”, vilken han också läste upp med en så smattrande kommandostämma, att hela publiken stod i stramt givakt, med sammanslagna klackar. Jag lyckades att få stenhuggerimannen att kläda sig till kvinnlig grönsaksförsäljerska, och vad damerna beträffar nedlade jag de största ansträngningar för att få fröknarna Dykare att dansa en barfotadans, vilket också lyckades till sist; vidare förmådde jag den djupa fröken Pylman att deklamera en dikt av Tagore, och detta sista var för mig glansnumret, ty hon läste den subtila dikten med alldeles sådana betoningar, som jag önskat mig. Hon firade en orgie i djupsinnighet, och härom drömmer jag ännu något om nätterna. En guvernant från ett närliggande gods infann sig jämte herrskapet, och denna dam var klädd i rokokodräkt, med svarta muscher på kinderna. Hennes hastiga uppträdande på skådebanan förvirrade mig något till en början, men sedan jag lodat henne, fann jag, att hon var intresserad för landsmålsstycken, varför hon gladde oss alla med att läsa berät-
169
