Han läste för sig själv medan pekfingret gled:
— Andersson, Erik, smedsmästare; Andersson, Björn, idrottsman; Andersson-Stark, tågrövare vid Ysterhult; Andersson, Hugo, flygmekaniker, omkommen; Andersson, Nils, nämndeman; Andersson, Henning, esskornettist vid Artilleriet, 50 år.
— Nej, sade Cello helt högt. Kan den idioten ha registrerat Andersson-Blizt på B, måntro?
Han slog upp bokstaven B, och läste, alltjämt för sig själv:
— Burenius, Franz, grundläggare av paraplyfabriken Örnen; Baker, engelsk utrikesminister; Bellman, Carl Michael, skriftställare; Benedictus, påve; Blomsterlund, fadermördare, Nora — — —
Som alla försök att hitta klichén strandade, slog herr Erlandsson igen boken med en smäll och kastade den in i hyllan. Han sökte i tankarna draga ett streck över alla dessa banala ting; han ville uteslutande tänka på fröken Åvik och på den tillämnade döds runan över hennes broder. Också lyckades han efter hand ur sin fantasi bortjaga såväl de stridslystna bagarna som den rymde falskspelaren.
Han slog sig ned vid skrivbordet och doppade pennan i bläckhornet. Plötsligt greps han av en slags vrede över alla nekrologer, han måst skriva, där hans hjärta icke kunnat vara med, och tänkte på frasens förbannelse. Och vilka ord, som än kommo för honom, kärleken eller sorgen eller välsignelsen, ja, alla, så förargade de honom. Samtidigt kände han en viss avoghet mot gossens matematiklärare.
— Min bror var en riktig liten hjälte, hade den sorgklädda fröken sagt. Men han hade så svårt för matematik.
”Vid en liten mans bår”,
satte Cello överst på det vita arket, varefter han tankfull skuggade bokstäverna med egendomliga taggar och fina streck. Sedan skrev han tämligen fort och flytande:
“Vid Edmund Åviks bår önskar en okänd vän nedlägga en minneskrans. På denna krans kan det tyvärr icke stå orden Gärd av aktning, ty Edmund var endast fjorton år, och den, som bara är fjorton år, åtnjuter knappast något sådant, som människorna
173
