nämna med det högtidliga ordet aktning. Där skall icke heller stå Tack för god vakt, ty Edmund hade endast sina läxor att vakta, och detta är just ingenting att särskilt understryka vid ett dödsfall, eftersom alla skolgossar läsa läxor och de endast väcka litet uppseende, när de kunna dem riktigt bra, eller när de icke alls kunna dem.
Däremot skall det stå Farväl, vår älskade, ty älskad var Edmund av sina närmaste och även av sina små kamrater. Det kan dock ifrågasättas, om icke ordet älska är för slitet för att användas i allvarligare ögonblick, då ju detta ord missbrukas vid så många tillfällen i livet, där det sannerligen icke alls har att göra.
Föräldrar, som förlora ett barn, förstå antagligen detta ord bäst av alla. Inga andra torde kunna fatta det så djupt och klart som de, och inga andra veta, att det granna ordet då omsluter en verklig och oblandad sanning.
Gosse! Du hade svårt för matematik, men du hade lätt för vänlighet och lätt för uppoffringar. Din okände vän skulle här vilja använda ordet hjälte, men även detta ord är mycket slitet och tummat. Han ville även använda ordet välsignelse. Hur skall jag skriva? Jag vill leka, att jag tager ett exempel ur en av de böcker, över vilka Edmund mest suckade:
’Om Edmund hittat ett stort och vackert päron och han fått tillsägelse att dela det med sina tre kamrater, hur mycket hade han själv behållit? Svar: han hade behållit den minsta delen eller ingenting själv.’ Edmund gav sina kamrater livet och behöll döden för sin egen räkning.
Heder åt ditt minne, lille tappre man!”
Just som Cello avslutat sin märkvärdiga dödsruna, som till hälften liknade en nekrolog och till hälften en polemisk artikel, kom den långsamme, syrlige Löf in på redaktionen, hälsade och slog sig ned.
— Det stundar visst vargatider, sade han. Det går rykten om fallisemanger.
Cello gluttade upp under sina svarta hårstripor, vilka han under författandet vridit till en korkskruv i pannan.
— Något särskilt, frågade han oroligt.
— Det talas om bankir Solander och en direktör Olsén.
174
