sakta med denna tre gånger mot kyrkan. Det lilla huvudet i öppningen på tornet försvann. Timglaset märkte, att en av klockorna började välvas; nu såg han liksom en tungspen röra sig i det svarta gapet.
— Bang.
Därefter blev det ett uppehåll, längre än man skulle kunnat vänta, och sedan ljöd det åter:
— Bang. Bangdång. Bangbangdång.
Begravningsklockorna voro nu satta i rörelse av den smale begravningsservitören, som i den milda augustidagen stod med obetäckt huvud i gathörnet. En vind rörde några blonda, ibland vitnande hårtestar på hans hjässa, och det blänkte i hans något slitna, men alldeles hela och fläckfria redingote, när han nu vände sig om efter att, enligt överenskommelse med begravningsentreprenören Julius, ha givit tecken åt ringaren. Med lätta steg, nästan svävande, genombröt han den lilla ring av barn, som samlats omkring honom under den mystiska akten i gathörnet.
Timglaset passerade genom stora porten i fabrikör Åviks hus, gick med gungande steg över granrisbädden där utanför och kom in i köket. Där stod hushållerskan Alma med förgråtna ögon, beredd att medfölja sorgetåget. Hon blickade upp och mötte servitörens blacka ögon och svaga leende.
— Å, sade Alma. Är det nu börjat?
— Ja, svarade Timglaset med en tonlös men vänlig röst. Nu, fröken Alma, ha vi börjat det. Nu är väl begravningsgästerna på nedgående, kan jag höra.
Det knakade och brakade i stora trappan av långsamma steg. Ett svagt mummel av röster förmärktes.
— Varför ska de göra det så långsamt och svårt, suckade Alma. Fast nog unnar jag lille Edmund allt fint och all ära. Ja, visst gör jag så.
— Fröken Alma ska inte gråta, menade Timglaset och lade huvudet på sned. Allt går över, jag vet det nog jag. Jag ska säga fröken Alma, att det är bättre att ordna det så, som det är gjort här i dag. Nu är den döde ur huset, se, och processionen har att gå till lilla kapellet. Det är mycket nättare så, se, mycket finare och nättare, se!
176
