— Jaså, svarade Cello, som visserligen känt dunster av en begynnande vådeld, men som blåst dem bort. Folk pratar så mycket! Vill du kanhända titta på den här dödsrunan? Den handlar om en liten pojke, du vet den där, som var ute för olyckan i vintras.
Löf grep genast papperet och genomläste det noga.
— Det är nog personligt, för all del, sade han, det är känt, som man brukar säga… Men sätt inte in, att pojken hade svårt för matematik, för det kommer att smärta de efterlevande oerhört!
— Smärta de efterlevande, upprepade Cello, slagen med häpnad.
— Ja, är det inte nog med liemannen, utan skall nu pojken också ha på sig detta med matematikhuvudet efter döden. Annars är det bra, betygade Löf. Fint och känsligt! Men stryk matematiken, för tusan plåtar! Tjänare på dig, jag skall marschera igen.
När Löf hade avlägsnat sig från redaktionen, genomsåg Cello ännu en gång sitt manuskript, vredgades på nytt och utbrast:
— Matematiken skall stå. Jag ger Löf en god dag. Han hade laudatur i matematik och är ordförande i Schackklubben. Jag struntar i Löf!
23
Bland höga hattar och svarta flor smög en amorin…
Bröllops- och begravningsservitören Helmer Tidlund, även kallad Timglaset, ställde sig i hörnet, ungefär två stenkast från Biljard och Café Merkurius, som låg snett framför fabrikör Åviks träslott med de två spetsiga tornen. Från denna plats kunde den smale vaktmästaren, en man i femtiofemårsåldern, se in i kyrktornets svarta gap, där de två klockorna hängde som tungor. Med sina matta, blekblå ögon och ett svagt leende, som icke var menat som ett leende, blickade han envist in i det mörka hålet, stod så en stund och stirrade, tills han upptäckte ett huvud, stort som en hasselnöt vid gapets kant. Då Timglaset nu varsnat ringaren, tog han en servett, som han haft instucken under armen, och vinkade
175
