Sida:Kvartetten som sprängdes 1961.djvu/185

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

komma från ett barn, och när han blickade ut på planen, varsnade han en avdelning små scouter. Åter ljöd kommandoropet vid gallergrinden, och raskt marscherade ett tjugutal pojkar i Edmunds ålder med äppelröda kinder, stirrande ögon, nakna knäskålar och fladdrande gröna halsdukar fram på gången. Det tappade friskt i sanden, fastän dessa unga soldater dock sökte dämpa ljudet av sina steg. En blågul fana vecklades lojt och vackert ut i den svaga vinden.

Cello kunde icke låta bli att knyta sina tankar om döden nyss till den livfulla synen av de små pojkarna, som marscherat till kyrkogården för att bilda hedersvakt, när kamratens kista skulle bäras ut.

Hur omöjligt för dem, tänkte han, hur mycket omöjligare för dem att kunna förstå urfienden till allt detta rödkindade liv. Detta är själva antidödsbrigaden, som kommer! De kunna icke tro, att döden finns, jag är säker på det, slutade Cello sina svävande funderingar, medan rörelse uppstod vid kapellet.

I samma ögonblick öppnades en lucka i skaran framför den lilla byggnaden, och i luckan såg journalisten en skymt av den sorgklädda flickan, som stod med nedböjt huvud. Det skar till i honom såsom med en hullingtandad kniv; men åter slöt sig den levande porten, och Cello hörde i detsamma prästmannens röst, en mörk men vänlig stämma. Lutad mot det grårappade kapellet började journalisten skriva; han skrev och skrev utan att tänka, men han kände sig skakad och blev nästan blind av tårar, när han hörde den mörka barytonen manande ljuda:

— Och må även vi betänka…

Men antidödsbrigaden stod orörlig med klackarna tillsammanslagna. Det var som om den lilla raka, spänstiga troppen, i färd med att fullgöra en plikt vid en avhållen kamrats bår, velat betrakta talet om förgängelsen såsom en vacker och högtidlig formalitet, vilken instruktionsenligt ingick i de många detaljerna vid dagens stora kommendering, men som ändå saknade en djupare betydelse.

Cello gjorde sakta helt om, gripen såsom aldrig förr vid en främmande människas sista färd. Han vandrade med stilla steg in i en av sidogångarna, där det var nästan folktomt. I förbigående varsnade den tankfulle begravningsreferenten herr Back-

181