lund, som stod till hälften dold av en grå bautasten, och herr Stoltz, vars gestalt skymtade intill en mindre gravvård med en liten duva. För övrigt gåvo endast några gravars vajande blomsterstänglar skenbara tecken på liv och rörelse.
Det drog sakta i träden. Nu ljöd plötsligt i luften ett klart hornackord, som tycktes fylla hela kyrkogården, och som steg högt över de yviga träden, högt mot en himmel, där vita moln varligt tågade mot ett fält av djupblå färg. Cello blickade upp över trädtopparna, medan sången ljöd, och det var en hymn, som journalisten förr hört spelas under sina år som begravningsreferent. Han märkte ännu en gång, hur tenorbasunens stämma kom i en skälvning, medan ackompanjemanget varsamt tonade omkring.
Så fint det låter i dag, sade han för sig själv, medan han stirrade upp mot de sakta glidande skyarna. Så det stegras och stegras…
Och sången, som nu ljöd med ökad klarhet och styrka, famnade hela kyrkogården i sina armar. Det lät icke längre som en sång, det lät snarare som ett budskap, och Cello önskade i detta ögonblick, att den mörkblå himlen, den gammaldags vänliga Guds himmel, öppnat sig, bara under aningen av en sekund, så att han kunnat skymta några av de oförgätliga ansikten, som försvunnit från hans lilla krets på jorden.
Men ur alla intryck av mull och mörker, suckar och toner steg som en rodnande gudinna ur kolsvarta böljor Kärleken upp och hon genomstrålade hans bedrövade och förvirrade hjärta med sina blickar. För en stund sedan hade sången och hymnmusiken tystnat, men Cello dröjde ännu kvar med sin blockbok i handen, och medan han väntade, började nya toner ljuda — de fjärmades mer och mer i den klara augustidagens stillhet. Klädd i sin höga hatt, med handen på den kalla grinden, lyssnade Cello till en från fordom välbekant, långsamt framvaggande melodi.
Under sakta gång till Edmunds grav blåste de sex svartklädda herrarna Nordqvists sorgmarsch.
182
