— Ja, det är det.
Direktör Olsén stod bredbent och vaggade på sin stora kropp som en sjöman på däck under häftig storm. Hans kinder voro bleka, men ögonen ägde ett uttryck av frimodig fasthet, som icke undgick fondmäklaren, vars nerver föreföllo att vara starkt påfrestade i detta ögonblick.
— Du tar det lugnt, sade han sakta med matt stämma.
— Livet går upp, och det går ned. Kommer dag, kommer råd. Man skall ta det. Det måste genomgås, sade Olsén. Min fru och min lille pojke har jag låtit resa till föräldrahemmet i Kristiania, medan det värsta går över, berättade han. Hon hälsade till dig. Jag hade bett Cello och Karl Ludvig och Första fiolen att följa med till tåget. Nickan är modig, ska jag säga, hon är mycket vek, men hon är ändå modig, och ingen av oss är lastgammal än. Alltid blir det någon råd.
— Men nu —
— Ruinerad och utan plats, sade Olsén, och du vet, min vän, vad det skedda betyder också för dig. Solander har spekulerat ihjäl sig. Det är egentligen genom honom, som jag blivit kastad ur sadeln.
— Har nog sett, hur det legat till, svarade Anker. Önskar jag vore lika rak i ryggen som du. Du är ändå bra vänlig, som inte skäller ut mig åtminstone och gör mig ansvarig för dessa fördömda pappershistorier.
Direktör Olsén såg verkligen präktig ut för att befinna sig mitt inne i den brinnande ugnen; Anker nästan beundrade honom.
Själv hade han slutat tro på att lyckohjulet skulle vändas ännu en gång; själv var han redan en över öronen skuldsatt man, ty Anker hade varit nog oförsiktig att deltaga i en del spekulationer tillsammans med sina kunder. Sin ekonomiska olycka dolde han, som om han hade dolt en ledsam sjukdom, och det var icke utan att han höll på att utveckla sig till ett slags filosof. De förebråelsens pilar, som redan avskjutits mot hans bröst, kunde han icke räkna. Alla människor tycktes mena, att Anker först och främst grusat deras förhoppningar om oberoende och lycka, därtill gjort av med deras spekulationskapital, och fastän de frågade, frågade,
184
