frågade honom alltjämt, lyste deras bitterhet och vrede igenom. Bokhandelsmedhjälparens pappersaffär hade gått upp i rök, det var Ankers fel; Kyrkogårdsvaktmästaren måste fortfarande räkna sina gravar och stänga grinden åt den myndige prelaten, det var Ankers fel; Sjökaptenen kanhända måste gå till sjöss, det var Ankers fel; Journalisten hade icke kunnat ägna sig åt musik och litteratur, alltjämt Ankers fel; och Kamrern, som ville köpa igen sin faders egendom, fick skulder i stället, beroende på Anker, varjämte Cigarrhandlaren för evigt måste skrinlägga sina drömmar om det stora skyltfönstret och Symaskinsagenten åter förödmjukas för att kunna avyttra sina svårsålda maskiner — allt var det Ankers fel!
En starkare och lättsinnigare man än Anker skulle ha skrattat, antingen hjärtligt eller också grymt, åt människornas dårskaper; kanhända att han även gjort det, om han själv icke kommit att dragas in i trassliga affärer. Kanske han till och med dessa ledsamma omständigheter till trots ändå skulle ha skrattat, om han icke börjat frukta för sin plats. Bankir Solander hade på egen hand spekulerat vidlyftigt, och denne gud skulle kanhända snart störta ned med ett brak från brinnande moln till jorden. Redan hade ju runtomkring i landet enstaka olycksknallar förmärkts, men man ville icke riktigt tro på dem; man hoppades alltjämt. Om Anker sade sälj, så blevo kunderna förbittrade, ty de kunde icke täcka förlusterna, och om han sade vänta, så ville Symaskinsagenten stegla honom på symaskinen, Majoren binda honom framför en laddad kanon, Sjökaptenen kasta honom i havet och Kyrkogårdsvaktmästaren begrava honom levande. Därför teg Anker, så mycket tigas kunde, teg, led och trollade, så som han gjort förr, väntande på åskslaget, vilket han trodde icke skulle dröja alltför länge.
Nu hade det kommit. Några dagar, några veckor ännu, och han stod utan plats, utan medel, endast ägande kvar sin lilla trollerilåda, cigarrettfodralen, som han fått i gåva, den hamrade järnlampan, reseetuiet av krokodilskinn samt de andra offergåvor, Tempeltjänaren en gång fått mottaga av tacksamma skriftebarn och församlingsbor.
— Hårt straff, avslutade Olsén sitt korta samtal, men som jag
185
