— Käre Karl Ludvig! Se nu till, att det blir på ett papper, som stiger, brukade släktingarna säga med oroliga blickar fästade på den kraftige rådgivaren.
— Puh, svarade Karl Ludvig och skrattade skälmskt bakom sin runda hand. Dä går öpp alltihop. Hele lorten!
Men när Skräcktanten per brev engång anmodade honom att hjälpa henne med aktieaffärer, hade verkligen den eljest gode mannen svarat, att han icke ville påtaga sig ett dylikt ansvar. Han avlät en skrivelse, i vilken han gjorde gällande, att ”den, som sätter in pengar i aktier, kan därav hava mycket obehag, och de vinster man kan hava på ett ställe, utrinna ofta på ett annat”.
Med detta enda undantag var Karl Ludvig i sitt förhållande till anförvanterna en man utan tadel, och såsom vän ansågs han vara detsamma. Visserligen svuro kamraterna dyra eder var gång de måste vänta på honom, men om de också velat se honom död under väntans kvarter, som ofta blevo halvtimmar och stundom hela timmar, nedföllo eller smälte alla pilar och kulor, stormen mojnade och solen sken, när hans runda ansikte, med de fasta små ögonen, äntligen blev synligt.
I afton var emellertid Karl Ludvig mera försenad än vanligt, och hade också fått uppbära förebråelser därefter, men lyckades med den tåliga värdinnans hjälp till sist fullborda sin toalett. När han emellertid öppnade tamburdörren för att äntligen komma i väg, hejdade han sig häftigt.
På tröskeln syntes en liten tunn kvinna, klädd i svarta kläder. Hon hade ett blekt, nålvasst ansikte, som dock log sötsurt. I handen bar hon en paraply med elfenbensring och under ena armen något, som liknade en svart bok eller portfölj.
— Åhå, bevares, skrek Karl Ludvig. Ä du här, tant Malin. Stig på, stig på!
Den runde släktbeskyddaren tog, trots sin brådska, med glädje den tunna tanten i sin famn, varefter han försiktigt förde henne in i rummet, där hon förmåddes taga plats mitt i soffan. Karl Ludvig satte sig bredvid henne, betraktande henne med sina fasta och vänliga ögon.
— Jaha, utlät sig med klagande stämma tant Malin. Nu kom-
