mer jag till besvär igen. Men jag kommer också för att tala om, att farbror Anton i Kiruna…
— Esses — trumpetade Karl Ludvig. Dä ä väl ingen olöcka, som har hänt?
— Nej, suckade tanten, inte ännu åtminstone. Men farbror Anton ser dubbla ansikten på moster Lena och säger, att han gungar som i en båt, fastän han sitter stilla i sängen. Ja, tillfogade tanten, det är inte något med denna spriten, utan det är väl överansträngning. Nu får farbror Anton äta tunna vällingar och sådant.
— Så lessamt, så lessamt, klagade Karl Ludvig.
Den tunna tanten utvecklade vidare för Karl Ludvig, att hon gärna ville vara med om att förtjäna ännu en liten slant, om Karl Ludvig hade något riktigt gott och säkert papper, som steg, att insätta några fattiga små slantar på. Karl Ludvig lyssnade uppmärksamt till tantens tal, ända till dess det ringde i telefonen för tredje gången. Det var direktör Olséns röst, som åter hördes i tratten.
— Varför kommer du inte, din usling, sade herr Olsén.
— Skäll inte, för då blir jag lessen, svarade Karl Ludvig.
— Skynda dej nu, för vi ska bilda ett konsortium. Vi har fått tips, fortsatte herr Olsén.
— Esses, jag kommer på ögon-blecket, flämtade Karl Ludvig, varefter han skyndade sig att taga på ytterrocken.
— Nu Malin lella, pustade han i tamburen. Nu tror jag nog, att jag ska kunna göra något för dej. I kväll ska vi bilda ett konsortium, å vi har fått tips.
— Vad är tips, undrade den bekymrade och svartklädda tanten, som tyckte att ordet tips lät som när man lockar på höns.
— Tips ä detsamma som att man får veta saker om papper, som ska gå öpp, trumpetade Karl Ludvig i dörren, slog den igen med en skräll och försvann ut i förstugan.
Han tryckte på en knapp, och ett gnissel nere i vestibulen tillkännagav, att hissen satte sig i rörelse. När Karl Ludvig stängt den skallrande grinden och skruvat upp ljus i den lilla hytten, tog han plats mittemot spegelbiten, som glimmade på mahognyväggen, och mönstrade tankfullt sitt ansikte. Under tiden gled
18
