Hoppa till innehållet

Sida:Kvartetten som sprängdes 1961.djvu/211

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

jämt spelade. Nånå, Abbe! Vad säger man först! Minns du, vad du sade först? Nå!

— Nej, det minns jag inte, svarade Albin, som mycket väl visste, vad det här gällde. Äsch, bry dej inte om det där, farsgubben! Vad har du i paketet!

Albin sväljde och smackade, varefter han riktade sina blinkande ögon mot faderns hand. Timglaset suckade lätt och fortsatte därefter med den barnsligaste envishet:

— ”Jag är pappas lille”… nå!

Albin såg ett ögonblick generad ut; han slog ned ögonen och mumlade grötigt:

— ”lille dräng”…

— ”Och sitter i min lilla”… nå!

— Nää du, utbrast Albin och kliade sig i huvudet. Jag ä inte så dum, så att jag låter lura mej att språka som en glytt. Bråka nu inte, va fasen…

— ”Och sitter i min lilla”… nå, manade enträget den tunne begravningsservitören, som stod med huvudet på sned och tankarna långt i fjärran. Han gömde i paketet några smörgåsar jämte en stor karamell, på vars svarta papper en vit bild var fästad. — ”Sitter i min lilla…” Säj nu!

— Säng, grymtade äntligen Albin, i det han reste sig upp från den gistna fällstolen.

Nu öppnade fadern paketet och överräckte till sonen några lätt doftande föremål, inslagna i smörgåspapper. Men karamellen med bilden av den törnekrönte behöll han för sin egen räkning, då han efter ett kort samspråk med sonen gick in i lägenheten för att stöka med en aftonmåltid och därefter gå till vila.

Fönstret i det lilla rummet, som låg avskilt från sonens genom ett större kök, hade nästan till hälften blivit fyllt av månens glob, när Timglaset, prydlig och noggrann som alltid, bäddade sin säng och slutligen lade sig. Nyss hade sonen stövlat in i sin anspråkslösa sovkammare, och det var tyst i huset.

Herr Tidlund låg en stund och stirrade in i det milda månljuset, varefter han sammanknäppte sina händer över bröstet och läste något. Men det var icke en bön, ty han måste så ofta lyssna till sådana vid vigslar, vid begravningar och barndop, att han visst

207