ansåg dem liksom utgöra en del av yrket och vardagens vanligheter. Servitören hade i sin ungdom en gång hört en kvartett — o, så grant den ljudit, då han och fästmön stodo och lyssnade i skogen! — av vars ord han ännu erinrade sig några. Dessa ord hade blivit Timglasets bön; han visste intet, som klingade vackrare än de, och därför mumlade den gamle servitören, medan han slöt sina trötta ögon:
— — — — — — —
var äng sin blomma har.
Vart hjärta har sin saga
från flydda ungdomsdar…
28
Karl Ludvig drager ut för att söka tacksamma hjärtan, men finner endast delikatesser
Två timmars järnvägsresa från staden låg en liten köping och drömde, ensam och övergiven, med falnande ängar omkring; den gjorde försök att spegla sig i en å, på vars yta vissna blad drevo likt strödda brödtärningar i en ovanligt mörk soppa. I denna köping handlades något med timmer, och man kunde i den härskande stillheten höra avbrutna, vitschande och vinande ljud från ett ångvedsågeri. I den dävna septembervinden kändes även då och då dofter av rök, sådan som brukar uttränga från rökerier. Tvenne slakteriaffärer med rökerier funnos också på platsen, där för övrigt en tvättinrättning i den mörka åns närhet visade en stor vitmålad skylt, som uppmanade förbivandrande personer att skyndsamt insända sitt smutsiga linne till inrättningen, där det kunde förvandlas till alldeles snövitt.
Med förmiddagståget hade till köpingens station anlänt en tämligen kortväxt, korpulent och bredaxlad person, som med en stor näsduk torkade svetten av sitt runda ansikte, innan han hälsade på stationsinspektoren. I åtsittande blå syrtut vandrade
208
