resanden. Kanske i alle fall att dä betyder löcka. Så lustit för resten! Jag drömde om hästar i natt. Jaha…
Karl Ludvig befann sig alltså nu vid den första stationen och skulle avlägga ett besök hos farbror Nicklas, som verkligen hade skäl att känna tacksamhet mot sin anförvant. Han inträdde dröjande på en stenlagd gård, i vars bortersta ända syntes en berså, hopvriden av björkar i holkar. Dessa trän hade stått där alltsedan midsommaraftonen, och man befann sig nu i början av september månad, varför de voro avlövade eller också buro alldeles vissna och hoprullade blad. Over den knaggliga stenläggningen vankade en rödbrusig liten karl med hängmage, som i en skälvning tydligt avtecknade sig bakom blåskjortan; en av skjortärmarna dinglade tom vid sidan, ty mannen var enarmad, men den andra handen omslöt en yxa med ett kraftfullt grepp.
— Goda, hälsade Karl Ludvig. Träffas herr Necklasson själv?
Den rödbrusige mannen gjorde en häftig åtbörd med yxan, som hotfullt blänkte i solskenet, och svarade med en rosslig röst:
— I bersåln finner I honom nog. I kan akta er, så I inte får en ölbutelj i skallen. I dag är han inte go å tas med, Jägmästarn! Tvi fan, en sån karl att ha å göra med!
Karl Ludvig kände ju herr Nicklasson mycket väl, och denne var en i grund och botten godmodig person, som vid sidan av en del passioner, bland andra öl i hela buteljer, ägde affärsduglighet och var ganska knivig. Rätt högmodig, hade emellertid Jägmästarn — Nicklasson kallades så, emedan han alltid gick klädd i tätt åtsittande ridbyxor och en liten tuppfjäder i en grön jägarhatt — kommit att intaga en särställning bland köpingens slaktare, vilka han samtliga titulerade med ”du”, under det att dessa blevo översköljda med ovett, om de kallade honom något annat än herr Nicklasson eller Jägmästarn, vilket smeknamn Nicklasson godtagit såsom icke sårande. Nicklasson kallades av Karl Ludvig för farbror, fastän han var en betydligt avlägsnare släkting än så
Karl Ludvig nalkades nu den vissna bersån efter att ha halkat på en köttslamsa på den kullriga gården. Genom något sjätte sinne,
210
