en glasdörr i femte våningen för att stanna på balkongen, medan det i själva verket icke finns någon balkong utan endast ett bråddjup.
— Husch, hoppade det i förbifarten ur Karl Ludvig, när den lömska avsatsen togs.
— Ja ja, trappan, ja ja, ursäktade sig tanten.
Karl Ludvig steg nu in i den ganska nätta lägenheten, där en doft av gammalt tyg och vatten från Köln blandades med dunster av specerier. Han visste icke rätt varför, men ett betryck lägrade sig över hans hjärta. Detta lättades icke ens av en gök i en klocka, som helt opåräknat stack ut huvudet och nervöst guckade tre gånger på varandra, påminnande besökaren, att han endast hade en timme till sitt förfogande, innan han skulle fortsätta färden till lantbrukaren Daniel Tomasson, kallad farbror Daniel.
Vid kaffet satt tant Malin nästan hela tiden och vaggade med överkroppen, som om hon haft värk. Karl Ludvig, som väl behövde den lilla förfriskningen, tog väl för sig, allt medan tanten vaggade och ibland liksom sög på en karamell. Hon pressade nämligen ihop och skilde de tunna läpparna, så att det smällde, men Karl Ludvig kunde ju icke veta, att såväl vaggningen som sugningen voro tecken på en hjärtats kamp med vilda passioner.
— Å Malin mår nuförtiden? inledde Karl Ludvig, i det han smackande åt en kaka.
— Åjo, jag tackar. En annan skulle väl kunna må ändå bättre, om…
Tant Malin satte plötsligt händerna för ansiktet och började snyfta. Karl Ludvig blev förskräckt.
— Malin gråter, sade han vänligt, nästan ömt. Ä Malin olöckli? Varför gråter Malin?
— Du, skälvde tanten, du Karl Ludvig frågar varför en annan gråter!
— Säj ut, dä lättar, föreslog Karl Ludvig, alltjämt omtänksamheten själv.
Men detta ville tanten alls icke göra, ty hade hon sagt rent ut, då hade hon misslyckats i sin inre strid. Därför torkade hon sina tårar, gick upp och ställde litet i ordning på locket till ett orgel-
216
