där denna anförvant innehade en diversehandel. Han fann en öde station med matt solsken på en plan, där tre jättemjölkflaskor stodo i rad, och framför dem en stationsföreståndare, som vilt svängde sin röda flagga liksom till varning för ett pågående sprängningsarbete. Med sitt paket i handen nalkades Karl Ludvig diversehandeln, där han i en liten skrubb, som endast upplystes av ett fönster, liknande ett snålt öga, fann tant Malin, tunnäst och svartklädd som vanligt, sysselsatt med att avskumma de sista gräddfläckarna från mjölken i en bunke.
— Nej se, alla mina dagar, suckade tant Malin. Är du kommen desse vägar?
Karl Ludvig utbredde sin stora famn och tryckte den tunna tanten till sitt hjärta.
—— Ja, jag har kommet för å tala ve Malin, svarade Karl Ludvig med stark stämma och öppen blick.
— När tant Malin hörde dessa ord, ”tala vid Malin”, tycktes hon icke i dem finna något ledsamt, såvitt Karl Ludvig med sina små snabba ögon kunde upptäcka vid en blixtbesiktning av tantens anletsdrag. Men om Karl Ludvig trodde, att tanten var belåten, så räknade han fel, ty tant Malin var så fylld av grämelse över att hon vid realisationen av aktierna måst släppa till en liten summa av de betydande vinster, som hon tidigare inhöstat, att tant Malin alls icke kunde tänka sig något sådant, som att Karl Ludvig kommit till hennes avlägsna diversehandel för att begära en penningförsträckning. Att tantens ansikte avspeglade en så tämlig jämnhet i lynnet berodde på att hon önskade försöka förlåta Karl Ludvig för att denne dragit henne in i affärer, som fått ett sådant snöpligt slut. Tant Malin kämpade alltså en inre strid, medan hon kände sig famnas av den väldige anförvanten. Hon hoppades hela tiden, att himlen skulle skänka henne kraft att vara vänlig.
— En tår kaffe tör du väl vilja ha, sade tant Malin och bjöd Karl Ludvig att stiga in i hennes lägenhet, till vilken man kom genom att vandra ett par lömska trappor ned från butiken.
— Så stig på då och var välkommen, inbjöd tanten, varvid Karl Ludvig fick erfara samma sensation av skrämsel som alla andra, vilka gått ned mot den lilla dörren till hennes rum.
Man hajade till, lik en människa, som av misstag gått ut genom
215
