att bära, men så kunde också expeditionen betraktas såsom avslutad. Karl Ludvig tillhörde det slags människor, vilka, när de bliva illa behandlade, först åtskilliga minuter efteråt finner de rätta svaren på orättmätiga förebråelser. Kommen ned till grinden, tycktes han liksom vakna, då han kände den kalla klinkan i sin hand:
— Svineri! Ett sånt svineri! Jag skulle ha sagt den dära Beda: I ä så giriga, så att den svarte snart kommer å hämtar er allesammans! Esses!
Men han tänkte inte på att lägga ifrån sig det senast mottagna paketet på grindstolpen, utan bar det lik en sömngångare tillsammans med de andra ned till stationen, där ett tåg omsider förde honom hem till i spänning väntande vänner.
Sångaranföraren Gusten Lindqvist hade med en trupp grönmössade sångarbröder återvänt efter en lyckad sångarturné i de södra provinserna. Tåget med sångarbröderna hade just stannat vid stationen, då Karl Ludvig med sina tre paket anlände till staden. Det vimlade av herrar i mössor med små lyror i kokarderna, och en atmosfär av cigarrettrök svävade kring de talrika människoflockarna på perrongen, där Karl Ludvig efter någon ansträngning urskilde Första fiolens långa och ljusa gestalt bredvid Cellos betydligt kortare och spensligare. Cellos ögon brunno av mörk nyfikenhet, detta såg Karl Ludvig tydligt, och vännen tycktes liksom utsända en ström av osynliga frågetecken mot Karl Ludvig, som nu sakta, buffande i hopen, trängde sig fram.
— Nå, viskade Första fiolen, har du luidårer i alla paketerna, va?
— Inga ord, sade Cello kort och befallande. Vänta, tills vi kommer härifrån.
Han sökte läsa i Karl Ludvigs anletsdrag men kunde i dessa icke erhålla svar på en enda fråga; däremot tyckte han sig märka en doft av rökta varor runtomkring sig.
Nu brakade plötsligt en sång lös, lik en orkan, utan alla förberedelser. Kamraterna vände sig om. Sångledaren Gusten Lind-
