qvist stod uppkliven på en kappsäck med en stämpipa i handen. Han fäktade vilt med armarna, lik en man, som kämpar i sjönöd. Kören stormade omkring honom:
Hör hornens klang!
Hör hornensklang!
Går vitt omkring!
Går vittomkring!
Vår väg är strödd med diamantär,
med dia man tär.
Vi äromuntramusika-
an-tär,
vi äro muntra
musikaantär,
sikanter, musika-
an tär,
och vår är hela jordens ring — — —
— Det räcker fullkomligt, sade Cello beskt och påskyndade
sina vänners gång.
— Vår väg är strödd med diamanter, yttrade Första fiolen med en symbolisk blick på Karl Ludvig.
30
”Gör det du icke kan…”
Men Karl Ludvig yttrade icke ett ord, förrän han kom upp i sin bostad och placerade paketen på bordet. Cello nalkades honom med brinnande ögon och lade sin hand på hans axel. Karl Ludvig vände ett trött och säckigt ansikte mot vännen och svarade kortfattat och tungt:
— Messlöckat! Inte ett öre.
226