att hjälpa mig), ber jag alltså få meddela, att jag genom aktiespekulationer ådragit mig så svåra förluster, att konkurs hotar mig, om icke en tillfällig hjälp snart kan åstadkommas. Skulle nu alltså Tant Klara vilja på ett års tid försträcka mig en summa stor tvåtusen kronor (Cello: stor tretusen kronor), så skulle jag härför känna den största tacksamhet (Cello: skulle jag härför känna en tacksamhet så stor, så gränslös, en människa någonsin har känt för en annan), och räddad skulle jag också bliva.
Det är visserligen sant, att man icke skall tynga andra med sina bekymmer (Cello: visserligen säger Viktor Rydberg, att man själv bör bära sin sorg, ”ty din sorg är din och du bör bära henne”, men författaren har säkerligen härvidlag icke tagit i betraktande folkolyckor av sådant slag som dessa förfärliga penningkriser), men det är icke alltid man kan handla så, som man helst ville. Jag ber emellertid Tant Klara att icke låta vänskapen försvinna, även om Tant Klara säger nej (Cello: Jag försäkrar emellertid Tant Klara, att min vänskap skall vara lika varm som förut, även om Tant Klara icke anser sig kunna bevilja min bön), utan alltid betrakta mig med samma vänlighet som förut (Cello: utan alltid betrakta mig med samma ögon som förut och vara innerligt välkommen till mitt enkla lilla hem). I förhoppning om snart svar tecknar Tant Klaras tillgivne (Cello: tecknar Tant Klaras alltid varmt tillgivne) Karl Ludvig.
— Mer kan jag inte göra, förklarade Karl Ludvig, med
utseendet av en martyr.
— Det räcker tillsvidare, sade Cello med ljusnande ansikte, och för resten får vi hoppas på lyckan.
— Och så får vi väl tacka för ett häärligt möte, avslutade Första fiolen samtalet, i det han vände sina ögon mot taket, härmande en salvelsefull predikant.
230
