Håll den du hatar kär,
var det du icke är.
Gör det du icke kan,
varder du man.
Karl Ludvig lyssnade på dessa ord.
— Har du skrevet dä där? frågade han och tittade forskande på vännen.
— Nej, svarade Cello. Det är en karlstadsbo, som har gjort det. Men det gör detsamma…
— Kallsta, Kallsta, letade Karl Ludvig i sitt minne, Kallsta! Jag har en släkting där, som ä postexpeditör.
— Jag menar i alla fall så, fortsatte Cello, att man skall göra det man inte kan, så blir man en man, Du skall skriva till Skräcktanten och hålla kär den du hatar. Hör du det!
Slutligen lovade suckande Karl Ludvig att skriva till tant Klara, om Thure skreve till sin far, vilket den senare högtidligt svor att göra i vänskapens välsignade namn, varefter Karl Ludvig med klagande röst vädjade till Cello att hjälpa honom med brevets avfattning, ett uppdrag, som denne med iver åtog sig. Han började nästan genast raspa med en penna vid vännens skrivbord, och efter en stund var konceptet färdigt. Karl Ludvig genomläste förslaget men gillade icke fullständigt stiliseringen utan ville ha den på annat vis. Brevet utgjorde i sitt slutliga skick och sådant det sedan avsändes till tant Klara, en sammanjämkning mellan Cellos och Karl Ludvigs åsikter, och löd sålunda:
Bästa Tant Klara! (Cello hade skrivit: Kära Tant Klara.)
Med tack för senaste samvaron (Cello: Med innerligaste tack) ber jag härmed att till Tant Klara få översända en förfrågan, vars besvarande jag skall avvakta med stor spänning, då så mycket beror på om Tant Klaras hjärta (Cello: Tant Klaras varma hjärta) står öppet för mig i denna fråga, som har avgörande betydelse för min framtid (Cello: som betyder liv eller död för mig). Då Tant är den enda av mina anförvanter, som jag tror skall vara i stånd att hjälpa mig i min nöd (Cello: som jag tror förstår sammanhållningens betydelse och dessutom, som jag hoppas, äger resurser för
229
