Första fiolen kom sig icke för att skratta åt den kostliga avslutningen på brevet, vilket den originelle och numera något tankspridde gamle affärsmannen prytt med firmastämpeln. Den unge mannen skakade på sitt sömniga huvud och fortsatte påklädningen under stigande olustförnimmelser. Han förstod, att han i dag var tvungen att söka upptaga ett förskott.
Första fiolen började vakna.
Chefen var en principfast man; han verkade som ett litet berg. I hans fyrkantiga, gråa, präktiga huvud låg allting väl upplinjerat, redigt och klart. Genom styvt arbete och sunt förstånd hade han själv från enkla förhållanden arbetat sig upp till en god ställning, och hans verksamhet, som omfattade egendomsmäkleri och enklare juridiska uppdrag, bar vederhäftighetens stämpel. Han handlade alltid fort, var klar och sträng, men kunde han komma åt att giva ett gott råd åt någon av sina tjänstemän, då gjorde han det icke utan nöje men med en smattrande stämma, som om han företagit en uppräkning ur en inventarieförteckning. Han var fientligt stämd mot förskottsovanor, ty en människa skulle leva under sin lön, och själv hade han från sin tidiga ungdom varje månad kunnat spara en liten slant. När någon av personalen i dylika ärenden motvilligt slingrade in på kontoret, där rottingstolarna tycktes predika lagen och en tavla på väggen, föreställande ett schweizerlandskap med sylvassa toppar, tycktes utstråla köld, fingo de alltid höra en sådan smattrande och saltad predikan, dock framsagd utan personlig avoghet. Några förskott utlämnades emellertid icke. Väl viskades det om, att undantag gjorts, men om detta berättades på samma sätt, som om saken gällt en händelse ur Tusen och en natt eller en historia av storljugaren Mänchhausen. Ingen visste heller, vem som kommit i åtnjutande av den sällsynta förmånen. Den sorgsne kamrer Fors brukade emellertid vekt betona, att bakom chefens köld klappade ett urbant hjärta, men detta uttryck tycktes vara hämtat ur en födelsedagsruna i en tidning.
Första fiolen var beredd att i sitt uppträdande inför chefen nedlägga allt, som kunde verka vederhäftigt, artigt och tilltalande.
235
