När emellertid de musicerande avslutat sitt nummer och sänkt stråkarna, steg den fine gamle Läroverksläraren upp, medan ett underligt, ivrigt samtal bröt lös på alla håll. Han knäppte bort några snuskorn från sina redingoteslag, varvid han med en mjuk och välvillig stämma yttrade till fru Olsén:
— Riktigt vackert, bästa fru Olsén! Det sista gick ju alldeles briljant. Det är en stjärnlik klarhet över andantet, och melodien bäres av — vad skall jag säga? — änglahänder. Må vara, att jag använder alltför poetiskt starka ord — ah, detta mjuka glidande —
— Västerviks sågblad, hördes i samtalssurret en smattrande tenor längre bort i rummet.
— Känslan, fortsatte den gamle Läroverksläraren, förständigar mig att yttra något alldeles särskilt vackert, men sannerligen förståndet räcker till för att efterkomma ordern. Hur fint spunnet, hur fintligt gjort! Lägg märke till denna spröda —
…absolut Stålkonstruktion, klang det i detsamma från en andra bas.
— byggnad av toner! Vilken lycka dessa konstnärer ha berett sina medmänniskor generation efter generation genom att efterlämna sådana arv. Lycklig den, som kan försjunka i den själens glädje, som musiken skänker. Då stiger anden upp över jorden —
—…mera på. Förenade kol, ljöd en kraftigt klingande kvartett.
— och allt vardagligt och banalt släpper. Det är då verkligen sant, att människan lever icke allenast av bröd, ty vad hjälper väl att mätta magen om själen hungrar —
—…Solidarfett, brakade det löst från en åttastämmig kör, som fullständigt överröstade och kvävde den gamle Läroverks- lärarens röst.
En del av gästerna bröto tämligen tidigt upp i afton; damerna avlägsnade sig, Bratscha försvann med sin svarta låda ut i marsvintern, och den siste i detta sällskap, som tog på sig ytterkläderna, var den gamle Läroverksläraren. När direktör Olsén såg honom kränga på galoscherna, sade han med sonlig vördnad och övertygande röst:
20
