hissen jämrande mot vestibulens botten. När den stannade, öppnade Karl Ludvig grinden, men kunde icke få upp dörren, ty hissen hade stoppat mellan första och andra våningen. Han tryckte på alla knappar, men utan resultat; Karl Ludvig ropade, men nej, ingen hörde denna gång hans kraftiga stämma.
Bilder av dystraste slag började nu att glida fram i hans upphetsade inbillning, och ett ögonblick såg han sig själv ligga blek och ihjälhungrad, svulten till döds, klädd i sin prydliga, svarta supédräkt.
3
Kvartetten och Triangeln
Ovanför pianot hos direktör Olsén hängde en välbekant tavelreproduktion, som föreställde en lyssnande samling människor under en Beethovenkonsert. I bakgrunden, vid skenet av matta ljus, syntes en violinist och en gestalt vid en flygel; det långa rummet vilade i halvskymning. Till vänster en storskäggig man med uttrycksfullt, blekt ansikte, och omkring honom tankfulla, drömmande eller exalterade huvuden, alla bärande vittne om den stora musikens makt över själarna.
Men när kvartetten i afton satt och spelade under denna tavla, hade den icke, trots att den spelade rätt vackert, en av musiken lika förhäxad publik omkring sig; vid en jämförelse med den dunkla Beethoventavlan tedde sig verklighetens ansikten helt olika, liksom också persongrupperingen var en annan. En del herrar tycktes trötta luta röda pannor eller benade huvuden i händerna, under det andra med irrande ögon lyssnade, stödda mot väggar och stolskarmar, liksom i väntan på att något störande buller skulle draga förbi. Återigen andra, bland dem fondmäklaren Anker, tedde sig som tåliga dödsdömda, vilka, helt nyss tröstade av prästmannen, resignerat avbida det oundvikliga, som även det måste få ett slut.
19
