sinnig min i sitt förgråtna ansikte. Om jag kom och sa till honom…
Trots underhandlingarnas allvar kunde Första fiolen icke låta bli att le.
— Du pyre, sade han. Det var just en prydlig historia! Nå, men din egen far?
Medan de sutto så och samtalade, hade Första fiolen ett par gånger kastat forskande blickar på en fiol, som hade sin plats på en hylla, liknande en nothylla. Denna fiol var icke en vanlig fiol utan en altfiol, alldeles en sådan som gubben Bratscha använt i Olsénska kvartetten. Så lustigt, tänkte Första fiolen varje gång han lät blickarna irra bort till det stora instrumentet, en erinran i polerat, svart trä om förflutna dagars sorglöshet vid glasens klang och musik. Den gråa herrn med sitt styva, inbundna sätt, sin oåtkomlighet, som ibland liknade skygghet, hade den unge mannen icke sett till på evigheter.
— Hur kom jag nu att tänka på den tråkige tjyvgubben, avbröt han sig plötsligt i tankarna. Därpå sade han högt:
— Jaså, din pappa spelar fiol, fast han är konduktör. Så lustigt! Ja…
— Min far är inte konduktör, svarade flickan på Första fiolens fråga, och hennes ansikte antog ett klart, förvånat uttryck. Det är min farbror, som är konduktör.
— Vad är din pappa då, frågade älskaren med en sällsam känsla av att någon lyfte en jätteslägga ovanför hans huvud för att dänga till i vilket ögonblick som helst.
— Min pappa är ju musiker, vet jag. Det kommer du väl ihåg, att jag har sagt. Han spelar också altfiol, det är det där stora instrumentet… Låter som en humla… sådant förstår väl du dig på, som också spelar fiol.
Flickan skrattade ett litet skratt.
Första fiolen kände i detsamma, hur den osynliga släggan med tung kraft drabbade hans hjässa.
— Men nog var han väl ändå konduktör! Det har jag då för mej, att du har sagt. Men det gör ju alldeles detsamma, lilla barn… Så egendomligt… Ja.
Att Första fiolen i detta ögonblick slutade att tala, berodde
246
