Efter detta sällsamma möte, begav sig journalisten helt orolig till redaktionen, där han fann den store skeptikern Löf sysselsatt med att lägga en mina mot det fula planket vid Salmansgatan. Cello hälsade kamraten med några likgiltiga ord; anmärkte att det var mycket dåligt väder i afton, vartill herr Löf genmälde, att han tvärtom tyckte vädret mycket väl passade en fyrtiofemårig man utan lysande framtid, som dessutom på pensionatet nyss intagit en måltid bestående av kalvfrikassé. Cello sökte göra en mjuk övergång till sitt egentliga samtalsämne och framkastade slutligen frågan, om Löf kände till ingenjör Planertz något närmare. Herr Löf skakade först på huvudet men tillade därefter, att Planertz tillhörde det lyckliga släkte, som kunde boxa sig fram i livet och sätta sig på andra människor med den mest ogenerade min i världen.
— Är han gift? frågade Cello med en gäspning.
— Inte vad jag vet, men jag tror nästan, att han ska vara förlovad med den där fabrikör Åviks dotter, svarade herr Löf med mycken likgiltighet, varvid dock Cello kände ett spjut tränga igenom bröstet.
Efter att en stund ha gått omkring och tittat på redaktionslokalen, där han för tillfället icke hade att göra, emedan han njöt sin ledighetsdag, avlägsnade Cello sig och gick åter ut i den regniga kvällen. Det hade nu mörknat ute, men framför allt hade det mörknat, ja, svartnat inom herr Erlandsson. Alla olyckor tycktes samtidigt vända sina vapen mot honom! Utan att tänka på vart han gick promenerade han i hastig takt, med ögonen stirrande i marken och piskad av det allt häftigare regnet, ned i Klosterparken. Här var det folktomt, och här ville han sjunka ner i sitt elände.
— Livet är grymt! Råa lycka, som tiger och vänder mig ryggen. Jag har ingenting mer att vara till för.
— Du tycker att du är särskilt illa behandlad i dag. Den eftertrådda var en annans. Men jag svarar dig —
— Vad svarar du mig? frågade Cello sitt samvete.
— Jag svarar dig: Kom ihåg!
Cello skulle just till att fråga, vad det var han borde komma ihåg, men när han i detsamma under sin dystra vandring kommit
265
