ned i en av Klosterparkens gångar och fått syn på en liten bänk under de vissnade träden, behövde han icke framställa frågan.
— Det var en gång du satt här, då en ung kvinna vände ett sorgset ansikte mot dig…
— Å, ja, åja! Låt det vara. Låt det vara. Jag erkänner.
— Kan undra, om du minns din råbarkade tystnad? Det var vid ett tillfälle då hon —
Cello teg.
— Kommer du ihåg de förgråtna ögonen och den darrande handen?
— Ja visst, ja visst. Ganska längesedan… Jag var ung och hade inte —
— Erkänner du, att du gjorde henne ont? Hon satt där på den gröna bänken. Det var höst som nu.
— Jag sörjer verkligen, svarade Cello.
— Låter tämligen bra, när du säger det. Men är det i alla fall inte mera den andra du sörjer? Det är så svart och grumligt —
— Nej, nej, nu menar jag ärligt.
— Då ska du inte ömka dig. Tag mot rappet som betalning. För min del ville jag gärna se dig blöda —
— Men hela min varelse…
— Ska vi nu börja omigen från början? Om jag kunde begripa, hur det är med dig, som har så svårt för att lära dig läxan. Alltså: hon satt på den gröna bänken…
— Måtte hon ha förlåtit mig i sitt hjärta, svarade Cello kuvad.
Regnet slog på alla de vissna trädkronorna och piskade dem med sina långa, glimmande spön. Cello gick fram och tillbaka på den lilla gången trots ovädrets häftighet. Han skulle i sin förtvivlan velat avkasta kläderna och taga emot dessa yttre slag, som de kommo från himlen, liksom han nu tog emot samvetets vinande rapp utan att höja ett protestrop. Till sist gick han åter långsamt upp på redaktionen för att höra människoröster. Han kände sig icke längre så plågad; han var mera matt och uttröttad.
Just som Cello inträdde genom dörren, hördes ett hest rop från den fete och hetlevrade lille notischefen, som till herr Löf riktade följande ord:
— Vid Satakundas saltstoder! Säg mig, vad berättelsen för
266
