lördagen hette? Vad hette den sentimentaliska berättelsen, gode Löf?
— Vänta, svarade Löf. Vänta!
— Därpå gjorde den store skeptikern en titt i arkivexemplaren eller det så kallade lägget, varefter han svarade:
— Förlåt oss våra skulder, av Fanny von Holtz.
— Du muntascherade Epaminondas, skrek den fete notischefen. Lyft på skägget, goda Löf, så att jag bättre kan avlyssna suset! Den store skeptikern skrek nu med en stämma, som trängde genom märg och ben på Cello, där han stod med sin drypande hatt i handen:
— För låt oss vå ra skul der!
36
Cello vill i desperation förskriva sig till fan och hör en knackning på sin dörr
Något senare samma afton kom Karl Ludvig upp till Cello i hans bostad och fann sin vän djupt nedslagen. Karl Ludvig granskade varje drag i hans ansikte, som om han ämnat rita av honom, varefter han började att gå sin guppande gång fram och tillbaka i rummet. När ljudet av stegen tystnat, kände den betryckte Cello, hur Karl Ludvigs hand lades på hans axel, under det han hörde vännens röst med kraft tala:
— Röck öpp dej! Dä reder sej te slut i alle fall!
— Men det är förtvivlat, klagade Cello. Penningbristen för tillfället är ett inferno, men väl vore, om inte det funnes annat än det
— Ä dä någet annat då? oroade sig Karl Ludvig och sköt fram sitt stora huvud. Esses! Du måtte väl inte ha någet hemligt? Du ligger väl inte å drar på någet hemligt elände mä andra papper?
— Nej, sade Cello dovt, det är inte papper.
— Så att du inte ä mä i någet fesköljebolag eller någet bolag, som ska dra kemikalier ur havstång eller så?
267
