— Asch, utbrast plötsligt Cello i en ton av hemsk likgiltighet. Det är ju bara att göra slut på alltsammans, så —
Han reste sig upp och såg mycket beslutsam ut.
— Det påstås, att personer, som högt tala om att de ämna klippa av sin livstråd, nästan aldrig göra allvar av hotelsen, under det de flesta olyckliga människor, som frivilligt söka döden, taga steget utan att yppa sina planer, liksom av fruktan för att bli störda. Cello hade så mycket liv inom sig, att han alldeles säkert gärna skulle ha velat bli störd i förberedelserna till en sådan handling. Karl Ludvig kunde dock icke veta detta, och dessutom hade han helt nyss, som han själv trodde, genom sin noggranna vakthållning räddat livet på direktör Olsén en kritisk afton. Han var fast besluten att göra vännen Erlandsson samma tjänst. Karl Ludvig älskade livet och jorden, och därtill hade han som barn blivit skrämd för döda, då han och barnjungfrun drogo omkring och skådade lik i hembygdens små vedbodar, där ljus brunno framför vita lakan och spredo sitt fladdrande sken över stela och sällsamma ansikten.
— Allri på tiden, skrek Karl Ludvig. Inga galenskaper! Du tänker väl inte gå å ta — gå å göra dej nått illa? Esses!
— Låt mig vara, sade Cello, som hade behov av att sjunka, om icke i en grav så dock i en svandunsbädd av vänligt deltagande. Du får förlåta mig, att jag själv bryter upp. Jag vill gå ut ett slag.
Karl Ludvig placerade nu sin breda kropp med dess frikostigt tilltagna axlar och dess festligt svällande mage framför Cellos dörr. De kraftiga, korta benen skilde han åt och åstadkom därigenom en tämligen pålitlig spärr.
Cello gjorde emellertid icke allvar av att gå; han sjönk ned på stolen och satt en stund utan att säga ett ord, medan Karl Ludvig, likaledes under tystnad, misstänksamt gav akt på varje liten rörelse hos vännen. Till bevakarens förvåning reste sig emellertid herr Erlandsson upp och 1og ett matt leende.
— Käre Karl Ludvig, sade Cello. Du tycker inte om att dö du?
— Jag vell inte höra talas om dä. Jag vell bli gammel. Möcke, möcke gammel, svarade Karl Ludvig med fasthet.
— Ålderdomen, är nu den också någonting att önska sig?
269
