Karl Ludvigs runda kinder överforos av en häftig rodnad och hans ögon blänkte, när han svarade:
— När en får vara frisk, så ä de möcke bra å bli gammel. Jag vell gå i parken å läsa tidningar. Jag vell setta i mina små rum ve brasan. Du å jag drecker en töddi å talar om gamla minnen. Så vell jag gå ut på törget å själv köpa min fesk å min fågel — Karl Ludvig smackade nu med läpparna — å eftersom Gud inte har velat, att jag skulle få köpa pappas egendom, där ja ä födder, så vell jag ha dä på dä sättet, som jag nu har sagt. Ibland kommer släktingar å tittar tell en, å på julaftnarna ä man än här, å än där. Spelar ett parti kort, drecker punsch, rör i ellen. Jorden ä ett gött ställe tell å vara på. Den ä ett gött ställe, Cello. Dä ä alldeles fel, när fölk säjer annat!
Självmordskandidaten sov dåligt på natten och arbetade den påföljande dagen under en sorts dvala. När arbetet var slut, kände han sig åter så nedslagen, att Karl Ludvig skulle ha blivit förfärad, om han kunnat skåda in i vännens sinne. Cello intog som vanligt middagsmålet vid fyratiden på sitt pensionat, varefter han gick hem för att dela sin tid mellan ledsnad och vila. Han lade sig på sin soffa, och mattigheten efter den nervösa natten och efter dagens arbete på redaktionen tog nästan genast ut sin rätt; den trötte mannen slumrade lugnt, tills mörkret bröt in, När han då förvirrad vaknade och hastigt såg på klockan, fann han till sin häpnad, att denna fattades en kvart i tolv. Han kände sig omtumlad i huvudet, men krafterna voro tillbakakallade och med dem en friskhet, som dels tog sig uttryck i funderingar åt alla håll för att söka bringa reda i de ekonomiska svårigheterna och dels utlöste en vrede, som kunde kallas sund, och som ibland brukade framföda lyckade initiativ i den ena eller andra riktningen. Så snart Cello märkte, att han var arg utan att samtidigt känna oro, förstod han, att han befann sig i nästan fullständig jämvikt.
Jag har många goda år ännu, tänkte han. Först måste jag söka en utväg för att bli fri från dessa gnagande penningbekymmer.
270
