— Unga skämtare, fortsatte den fine gamle mannen. Vad ha de nu för upptåg för sig? Men de komma väl tillbaka snart. — Och där är den rare Schuberts bild — död vid så unga år, och ändå kunde han hinna med att skänka all denna rikedom till mänskligheten. Brillor och lockigt hår — en härlig panna, i sanning! — Ack, inte vill jag byta med mig själv och vara någon annan än jag, men Gud, vilken omätlig fröjd det måste vara för en människa att ur djupet av sin själ draga upp sådana skatter —
— Hahahahaha — hördes ånyo en dov skrattsalva från underjorden.
Nu tycktes emellertid den gamle drömmaren vakna; han gick fram till ett bord och tog sig ett litet glas sodavatten, varefter han tittade sig omkring och sakta anträdde färden åt det håll, varifrån ljudet hördes. När han äntligen stod i trappan till källaren, fick han plötsligt höra klangen av en fiol, och då upplystes hans ansikte av ett milt leende. Varsamt öppnade han källardörren och stack in sitt fina gammalmanshuvud —
Där stod den upprymde Karl Ludvig mitt på källargolvet, beredd att utföra en pas d'Espagne, spänd till språng, och höll den långe surmulne fondmäklaren i handen.
Med förvånande snabbhet satte plötsligt den fete mannen sina korta bropålar till ben upp i luften. Rodnaden på kinden steg, näsan sken.
— Händerna i sidera, ropade Karl Ludvig. Du dansar runt, å kryper mä huvet under armen på mej? Ä de inte så? Nå! Jaha!
Den gänglige Anker, som dansade dam, svängde runt och måste böja sitt vitkrulliga huvud under Karl Ludvigs korta arm. Karl Ludvig höjde denna arm med grace, gungande från den ena sidan till den andra, medan han knäppte sin kastanjett med tummarna mot pekfingren, och för varje gång han knäppte glänste en röd bläckfläck på vänstra handen som ett litet bloss. Sitt bastanta huvud, på vars runda kinder alltflera rosor växte fram, medan svettdropparna glittrade på pannan, hade Karl Ludvig stolt tillbakakastat; ögonen blundade och munnen log illparigt, med en dragning åt det ljuva.
Den gamle Läroverksläraren, som ju icke kunde veta, att vad som nu försiggick var en backanalisk glädjeakt, framsprungen ur
24
