tron på Gyllene triangelns framtid, drog hastigt tillbaka huvudet som om någon knipit honom i näsan med en glödande tång.
— De ha väl — nolens volens — inte blivit vansinniga, mumlade den besvikne musikentusiasten.
Därefter smög han sakta uppför trappan, passerade lätt och stilla genom salongen, kastade en avskedsblick på Schubert och en på den sovande violoncellen, varefter han försvann.
Snart var klockan halv tre, men ännu funnos en del herrar kvar hos den gästfrie direktör Olsén, som utom värdskapet även haft ett arbete av hemlighetsfull natur att fullgöra; för de tröttaste i sällskapet beredde han nämligen, efter vanligheten, nattläger i några små rum i vindsvåningen, dit de gäspande och suckande herrarna faderligt visades, en efter en. På detta sätt hade direktör Olsén alldeles omärkligt så småningom samlat ett helt menageri i de tre enkla kamrarna, vilka alla voro försedda med sjungande turistsängar och kolsyrat vatten. I ett av dessa rum vilade nu den långe fondmäklaren, i ett annat slumrade trött av dansen och något överraskad av förplägnaden, som kommit för snabbt och häftigt ovanpå hans ofrivilliga svältperiod i hissen, vännen Karl Ludvig, och mittemot honom drömde den trötte Första fiolen, att han satt med en stor plånbok i handen, allt under det en skön kvinna bad honom att få trolla bort den.
Så småningom tystnade sorlet i källaren; Direktörsassistenten hade sagt godnatt och gått, varefter följde tre eller fyra av de andra bröderna. Men när endast kapten Tingström och Cello voro kvar, och den grånade ynglingen av värden krävt en godnattgrogg, frågade direktören plötsligt:
— Vill ni se mina lejon?
Under förvånad tystnad följde herrarna Olsén sakta upp på vinden, där denne på tå förde dem fram till en liten dörr i sänder.
För varje dörr som öppnades, presenterade direktören:
— Här, viskade han, har vi nubierlejonet Karl Ludvig. Matas med köttbullar.
25
