begagnade för att skaffa sig plats.
— Vi estetiserade visst inte, förklarade Cello. Men jag är rädd, att vi ha olika synpunkter på det sköna eller det smakfulla — vad man nu skall kalla det! Jag har visserligen skrivit litet vers på lediga stunder, och en del människor, som sett det, tyckte inte illa om det…
— Stopp, ropade kamrern. Låt höra! Vi teaterfolk förstår oss nog på poesien. Man har gått i skola hos en Offenbach, en Shakespeare och en Zola… Läs en vers få vi höra!
Med ett uttryck av innerlighet och hjärtevärme betraktade han Cello men kastade i samma stund en djup, betydelsefull blick på den tunne direktören.
— Ack ja, vädjade denne. Läs ett stycke för oss!
Cello föll. Den eländige började att leta i sin innerficka, där han hade gömt en avskrift av en vårdikt. När han fått tag i papperet, drack han först en klunk punsch, greps därefter av en innerlig avsky för sig själv men började i alla fall att läsa. Den spenslige unge mannen med sin svarta kalufs, sina kyrkängelskinder och sin något barnsliga mun hade ställt sig mitt framför bordet, under det fyra strålande teaterögon, i vilka aktning, intresse, men även drömmeri skiftesvis avspeglade sig, följde honom. När läsningen var avslutad, kände sig uppläsaren mycket bedrövad och ångerköpt, men tröstades något, när han mötte fyra glittrande och uppmuntrande ögon.
— Sehr nett, uppmuntrade kamrern, men en aktör borde läsa det!
— Roligt att höra, mycket roligt, utropade direktören. En talång!
De båda teaterherrarna utbytte en blick av smärta och besvikelse, medan författaren stoppade in papperet i plånboken.
— Men vi måste väl tala om det föreliggande, sade nu teaterdirektören, hämtande nya krafter. Man kan tydligt höra, att herr Erlandsson skall kunna göra något. Jag spår succes, absulemång! Men se, det fordras i alla fall, som jag sade nyss, litet tralala i det hela.
Hade nu icke Cello nyss känt en smärtans fläkt av kärleken, skulle han kanhända icke ha varit fullt så ömtålig, men nyss var
278
