han kommen ur ett tempel, där de röda lågorna högtidligt brunnit omkring honom; dessutom kände han sig alltjämt anfäktas av den gamla poetiska fåfängan.
— Om kärlek måste det vara, inföll kamrern. Precis som teaterdirektören säger, men herr Erlandsson kanske inte tycker det är fint, va?
— Nej, men, avbröt den orolige och mera diplomatiske direktören. Inte skall du säga på det där viset åt vår charmångte författare; Han menar bara…
— Ja, jag menar bara, inföll Cello, som emellertid blev avbruten av kamrern.
Denne lade sin hand på hans axel och såg med sina bottenfalska ögon trofast in i hans, i det han med varmaste klang i stämman utbrast:
— Käre vän! Missförstå mig inte! Jag vet väl, att den härliga kärleken… ”I goudar given mig av kärlekslycka, o, låt mitt hjärta…”
— Visst, visst, avbröt teaterdirektören. Just så. Kärleken är något stort och enastående härligt. Vad ville ni egentligen säga om detta heliga ämne, frågade han och vände sig till Cello.
— Inte är det så gott, svarade denne och log vemodigt, inte är det så gott att lägga upp sina åsikter i en sådan fråga utan vidare. En innerlig förening mellan…
— Se där ha vi det, exploderade teaterdirektören och liksom naglade fast den tvekande talaren vid väggen. Just så! Den innerliga föreningen. Men då är vi i alla fall vid frågan, om inte litet pikångteri är på sin plats ändå. Det är, ta mej hellskota, nödvändigt ska jag säga. Men här är det inte fråga om att såra anständigheten, inte. Man skriver inte direkt, man antyder, så att åskådaren får klart för sig, vad saken gäller. Något i den här stilen till exempel:
Ni kan få vad ni vill.
Kille killekille kill.
— Hur går man nu tillväga då? frågade den uttröttade Cello för att komma i gång med underhandlingen.
— Jo, sade teaterdirektören belåtet. Herr Erlandsson behöver inte tänka på styckets handling, för den har vi redan klar, se.
279
