och lånar pengar ur den ena handen för att lägga i den andra.
— Tant Klara hjälper, dånade det i detsamma från Karl Ludvig. Han hade lagt sig på sin sagosoffa, vars alla klockor plötsligt började mystiskt spela, och vars lutor knäppte med varsam klang, medan Den okände gästen reste sig ur spökstolen med ett ivrigt sprakande, som om han vid ljudet av tant Klaras bekanta namn icke kunde göra våld på sin nyfikenhet utan ville skynda fram till den fete agrarsonen och inhämta upplysningar.
— Ho lånar mej ettusenfemhundra. Tralala!
Cello blev först något besviken men sedan mycket mer än glad. Han förstod väl, att detta icke betydde mera än en tillfällig lättnad, men denna lättnad var dock avgörande för dem alla. Därför kände sig Cello efter en stund så lycklig, som han ännu aldrig blivit efter någon vinst på Västerviks Sågblad. Han tyckte, att lyckan började blinka vänligt i mörkret; han begrep, vad denna uppmuntran kunde betyda för honom, som nu snart skulle gripa sig an med revyarbetet, av vilket han hoppades på en kraftig handräckning.
— Käre vän, bröt Cello ut.
— Dä va du, som rådde mej tell det, erkände Karl Ludvig. Tant Klara vell inte släppa te två tusen, men ho gör alls inte några svårigheter annars, för ho töckte, att jag var den ende av hele släkten, som hade varet vänlig mot henne. Ä så töckte ho, att jag varet möcke klok å förståndig, som inte draget in henne i spekulationera.
— Ser du, ser du! Håll den du hatar kär, citerade Cello i uppjagat tillstånd. Ser du där! Man är ändå inte så dum!
Just som de båda vännernas tankar cirkulerade kring tant Klaras lyckobrev, ringde det på dörrklockan, och Karl Ludvig skyndade ut att öppna. Inom kort trädde han in tillsammans med Första fiolen, som syntes lång i ansiktet och något blekare än vanligt.
— Var har du varit så länge, Thure? frågade Cello.
— Det är lätt att gissa, svarade den överdådige unge mannen, i det han pekade mot golvet, därmed antydande en avgrund. Cello nickade meningsfullt, men Karl Ludvig ropade:
— Tant Klara hjälper oss…
