knäpper med fingrarna och viftar med händerna för att schasa bort det han ser, ungefär som om han sökte avvisa envisa flugor, som stinga häftigt och framkalla den bittraste klåda. Knäpper man icke med fingrarna, schasar man icke med händerna, kan man i stället börja vissla intensivt för att få bort tavlan, eller också händer det, att man blir tyst och alldeles röd i ansiktet, medan förevisningen pågår. Särskilt för känsliga personer med självkritisk läggning eller benägenhet för självnedsättning, bli dessa flugor mycket närgångna, dessa minnesbilder alldeles ofantligt tydliga. I färgen äro de klara som skioptikonbilder men äga samtidigt rörlighet, framspringa levande och tydligt, i varje detalj väl utförda kopior av tilldragelser i det förflutna, dem den ofrivillige gratisåskådaren för allt i världen icke önskar se.
Cello var stundom besvärad av sådana förevisningar, särskilt när han kände sig trött eller modstulen. Samvetet tycktes honom mäktigt och vördnadsbjudande, med en gudoms välmenande allvar i varje slag och hugg, men detta undersamvete var småaktigt och kitsligt, det bråkade för rena bagateller och futtigheter.
Blamageguden eller Kontrollanten, så benämnde Cello denna fridstörande andliga makt.
En gång låg han stilla i sin säng och tänkte på sin framtid, som han för stunden såg tämligen ljus och glad. Då inställde sig Blamageguden med sin kinematograf och upprullade för den häpne iakttagaren en den mest obetydliga och egentligen endast lustiga minnesbild från ynglingaåldern. Med stigande rodnad av skam på sina kinder såg Cello sig själv i sjuttonåren, gående över en gård. På andra sidan av denna gård låg en toalett, men till denna fanns endast en nyckel, och denna nyckel innehades för ögonblicket av filosofie doktor Bergström, som just nu, jättestor och gnolande med basstämma, nalkades på gårdsplanen. Den unge Bengt Erlandsson ämnar sig emellertid icke dit, varifrån filosofie doktorn kommer, men den senare antager detta, varför han räcker ut handen, i vilken nyckeln är dold. Ynglingen, som icke känner doktorn men hyser stor vördnad för honom, missuppfattar rörelsen och rusar fram, trycker ödmjukt doktorns utsträckta hand och bugar sig, slagen av en så hedrande utmärkelse. Då han emellertid i handen känner den kalla sanningen i form av en toalettnyckel,
296
