blir han ytterst generad, förvirrad, nästan upplöst, men doktorn fortsätter vandringen på gården, sjungande med sin basstämma. När nu Cello såg denna enkla lilla bild upprullas för sig, borde han ha skrattat, men han spratt upp i sängen och småvisslade häftigt som för att distrahera sig själv, förbannande Blamageguden, som ingenting glömmer av genanta händelser, små eller stora, i en känslig människas liv.
Vid ett annat tillfälle förevisade Blamageguden för honom en tavla, föreställande Cello vid en middag, där han icke blivit uppmanad att hålla tal, men ändå gjorde det och kapitalt misslyckades, Den min, som den olycklige mannen gjorde för att söka reparera skadan, en min lika misslyckad, som det egentliga misslyckandet självt, återfanns på Blamagegudens duk. Färger och rörelser voro perfekt återgivna. Cello tog sig denna gång för huvudet och blev het i ansiktet.
—— Åjåjåjåjåj, kved han. Schy, schy, schy!
Han viftade med armarna för att få bort bilden.
Hade emellertid Blamageguden inskränkt sig till tavelförevisningar från gångna tider och alltså endast tjänstgjort som en perfid historiograf med levande bilder, hade det ändå kunnat gå an, men denna kontrollant ägde även en stämma, som lät höra sig, till exempel när Cello någon gång skrev anspråksfulla vers med oäkta anslag. Kontrollanten kunde visserligen därvid göra honom tjänster såsom satirisk tuktare och gisslare, men hur obehaglig skulle han icke bliva, när den poetiskt anspråksfulle Junker Morgonröd nu ämnade slå sig ned och skriva kupletter.
— Jag tar inte tillbaka, tänkte Cello. Fordrar man av mig, att jag skall skriva lokala kupletter och lägga in pikanterier, så skall jag försöka göra det. Jag måste ha pengar!
Dräpa sig själv är att leva — — —
Efter att ännu en gång ha för sig själv citerat dessa mörka och
bittra ord satte sig Cello ned och började tänka på bagare
Vesterlund och snickarmästare Fryxell.
— Nej, först måste jag knäppa melodien!
Han grep den förgätna violoncellen och knäppte melodien, som
297
