med sina tornspiror och fabriksskorstenar, med Gasklockan och Läroverket, liknade på detta avstånd en större rishög.
Allt i denna stad kunde de fyra gossarna förvandla och omkläda i sin fantasi, även Gasklockan, som kunde vara en bastion, till och med det stora Vilohemmet för åldringar, ty det kunde erinra om Louvren. Men skolhuset kunde aldrig insvepas i romantikens dimmigt röda slöjor; det kunde icke förgyllas, ty det var verkligheten själv — deras verklighet. Voro de ännu musketörer i den lilla park, som drömde i den stora byggnadens närhet, och kunde de ännu där låta osynliga värjor blixtra och ropet ”förräderi” ljuda, så bröts förtrollningen genast, när den djupa rännsten, som drog en gräns mellan drömmen och verkligheten, var passerad, och de stodo på den vida gården. Här var lektor Frisk och Kalle Viding, därute var det d'Artagnan och Mordaunt.
Edmund Åvik hade av kamraterna kallats för d'Artagnan, emedan han, fastän liten till växten och tämligen späd, ofta visat snabbhet och rådighet, då det gällt allvarliga ögonblick i leken. Fjortonåringen såg ivrig och befallande ut med sina mörka, livliga ögon och sitt mörklockiga hår. Vidare hade den tunnaste och längsta av pojkarna kallats för Atos, dels emedan han var beskedlig, vilket tolkades som ädelhet, dels emedan han bar ett mera klingande namn än de andra. Den långe, fräknige pojken, med det smala, stilla ansiktet och sin brunröda kalufs, hade antagit benämningen med en loj min, men var annars levande intresserad. Att den tjocke pojken med de klumpiga benen och de vattblå ögonen, starkast av dem alla, nämndes Portos, var naturligt nog. Den fjärde i samlingen hade vägrat att antaga Aramis' namn, medan Aramis ansågs mindre ädel på grund av hans ständiga sviktande mellan abbéns och krigarens kall samt hans ogenomtränglighet och påtagliga hyckleri. Denne pojke var finurlig till sin läggning, en egenskap, som kommit till synes vid frimärkshandeln i skolan, och representerade vid sina unga år en firma, som sålde tuggummi, små kråsnålar, i vilka vatten kunde pressas upp genom en gummiboll, gömd i byxfickan, samt speglar, som kunde förvränga anletsdragen, som när man tittar i en sked.
— Jag ville gärna se Kalle Viding död, bröt Aramis eller
27
