agenten i sprutande kråsnålar tystnaden. Jag skulle inte alls sörja, om jag finge se honom död.
— Varför då, Aramis, frågade Edmund Åvik.
— Kalla mig inte för Aramis, bönföll den unge agenten i trolska fickspeglar. Ni vet, att jag inte vill heta det. Det är väl bättre, att Karl Gustav (det var Atos) finge heta Aramis. Hans pappa är ju katolik.
— Ah, inföll Atos lojt. Vad tjänar det till att ändra nu. Alltid vill du ändra.
Agenten i tuggummi rörde i den ömtåliga frågan och vädjade:
— Jag bad ju att få heta kapten Treville hellre än att heta Aramis.
— Det går inte ihop, det går inte ihop, åjade sig den tjocke Portos.
— Nej, avgjorde d'Artagnan, det går inte ihop. Hur tusingen skulle kaptenen kunna vara med musketörerna på alla deras expeditioner? Men jag frågade dig ju, varför du ville se Kalle Viding död!
— Jo, därför att han sätter sig på axlarna på mej. Så fort vi kommer ut på rasten, hugger han tag i mej och säger: ”Kom hit, lilla åsna, så ska du få motion.” Sedan får jag bära honom runtomkring skolgården ända tills rasten är slut. Nu har jag snart burit den snuten varenda rast under en hel termin. Jag känner mig nästan som en riktig åsna.
— Varför kastar du inte av honom då, frågade d'Artagnan.
— Jag har försökt, klagade Aramis. Jag har försökt, men det är alldeles omöjligt. ”Hopp”, säger han, ”hopp, hopp!” Ibland tvingar han mej att galoppera på planen med honom framför kristendomsläraren. Men kristendomsläraren tror, att vi leker, så där får jag ingen hjälp.
— Anmäl honom då, föreslog Atos med sin veka röst.
— Anmäla, utropade den kloke agenten i sprutande kråsnålar. Jo, då skulle det väl bli riktigt snyggt, då. Då klådde han väl mej också.
— Jag skulle slå honom på käften, sade den klumpige Portos. Eller också dö.
— Jag också, försäkrade d'Artagnan.
28
