satir. Häpnadsväckande konkurssiffror, stod det i Morgonposten, där man tydligen baxnat, som en nutidsmänniska skulle göra inför en levande urtidsödla av jättedimensioner på ett torg. Bankir Solander slår världen med häpnad, kunde man läsa i Aftontidningen. Huruvida bankir Solander i någon mån kände sig smickrad över dessa rubriker, är för evigt outrett, men säkert är, att han försvann från staden, så fort hans person icke längre behövdes för utredningens skull. Vid höstetid hade han sista gången blivit iakttagen i fönstret till en tredjeklasskupé, röd och frisk, vinkande farväl med en rund hand, ganska gemytligt leende. Det blev emellertid en mycket hård tid för herr Solander, då ingen plats, inga pengar stodo till hans förfogande efter sammanstörtandet. Den tämligen blygsamma agentur i aseptintvålar, på vilken han under en period försörjde sig, gav nämligen skäligen ringa utbyte, möjligen beroende på att en viss sinnesförslappning inträtt hos den ruinerade mänskligheten, och att denna förslappning i sin ordning födde likgiltighet för personlig hygien. Kanhända resonerade den ekonomiskt slagna mänskligheten så, att när man icke kunnat bli fri och oberoende, icke glad och rik; när man icke ens längre hade det så väl ställt som före spekulationsfebern utan i stället led under sparbankslåns och växlars marterande tryck, då kunde man även avstå från att tvätta sig, i varje fall med tillhjälp av aseptintvål och alldeles särskilt med den aseptintvål, som utbjöds till salu av en före detta bankir, vars vittflygande planer och vilda penningbegär varit medverkande orsak till så mycket ont. Ofta hade herr Solander under denna tid begrundat lyckans nyckfullhet i ledsamma hotellrum på skilda platser i landet, sittande med sitt runda, välfriserade huvud lutat i händerna och omvärvd av den ljuvaste doft från alla tvålproverna. Men länge hade han icke tillbringat tiden i gagnlöst grubbel. Han vädrade och fikade i tidningarna, han talade med människor överallt och började spinna nya planer, dock städse med aseptintvålarna som operationsbas. Han vågade nämligen inte släppa en agentur, som visserligen ej skänkte honom någon som helst lyx, men som dock gav honom ett nödtorftigt uppehälle.
Genom en tillfällighet hade herr Solander någon tid före jul kommit i förbindelse med en olycklig boktryckare, som utgav en
312
