kalender, kallad Julklockorna. Denna kalender, som från början var avsedd att mätta ett lokalt eller allra högst ett provinsiellt behov av julstämning, tyckte boktryckaren, att herr Solander skulle söka sälja på sina tvålturnéer inom landet. Leende och utan högmod mottog herr Solander erbjudandet men kunde icke tillbakahålla en känsla av olust var gång, han i övertalningsögonblicket skulle övergå från tvålen till Julklockorna eller från Julklockorna till tvålen. Mellan dessa två föremål fanns icke för vältaligheten en än så bräcklig spång; själv kände herr Solander ett sken av ovederhäftighet utstråla från sin person under de disharmoniska affärssamtal, han måste underhålla.
— En vacker liten kalender med en dikt i början. Konungarnas konung, råd för hus och hem, liten dagbok i slutet och dessutom noveller av våra mest framstående författare. Tårar och löjen om vartannat. Priset är… Och så har jag en annan sak. En liten härlig tvål…
Hur herr Solander än lade sina samtal, verkade det hela splittrat och oroligt. Stämningen blev icke den, som bör dväljas omkring en solid affärsunderhandlare; det svävade i stället omkring honom en andlig atmosfär av gårdfarihandlare med kängsnöreknippen hängande utanför lådan och lyckobrev gömda under locket.
— Det går inte, sade bankir Solander. Jag fördärvar mitt anseende. Nej, en idé, en idé!
En måndag i höstrusket på stadshotellet i Arvika hade herr Solander under en gles palmväxt intagit en frukostmåltid, bestående av lurad sill och kokt potatis, åtföljd av en kopp kaffe. Stimulerad av denna måltid, gick herr Solander gnolande upp på sitt enkla rum, där julkalendrar lågo uppradade på ett bord och en mängd välluktande tvålprover på ett annat. Genast vid sitt inträde i rummet kom herr Solander att lägga märke till, att kalenderns format var precis detsamma som lådornas å tio stycken aseptintvålar, och i samma ögonblick drog en orkan av tankar genom hans finurliga huvud, där halvfärdiga idéer en stund trängdes och dödade varandra, till dess den livsdugligaste plötsligt hoppade upp på de andras lik.
— Hallå, ropade f. d. bankir Solander. Äntligen!
I stället för att som hittills företaga små resor här och var i
313
