min älskade lille Edmund, och det gjorde vi alla. Varför tog Gud vår älskling ifrån oss? Så var det något annat. O, måtte jag få kraft att motstå P—z. En rosenbukett av P—z. Denna kalender av pappa. Redan i morse, när klockorna började ringa, förstod jag, att dagen skulle bli en sorgens dag. Jag undrar så mycket på framtiden. Måtte jag kunna reda mig i striden mot P—z.
M. Å.
Julklockorna ringde till julotta, och det var en morgon med svart himmel och vita gator och tak. Det strålade ur det gamla templets stora fönster.
Cellos närmaste vänner voro bortresta, och i år kunde han icke för revyarbetets skull fira julen hos sin syster på landet. Journalisten hade tillbringat julaftonen tillsammans med ett ungkarlslag på matstället, där tre av uppasserskorna varit med och alla tre förärats var sin tvål- och kalenderlåda i julgåva. I likhet med så många andra människor, som icke så ofta besöka kyrkan, var Cello mycket principfast, när det gällde julottan; med denna voro även högtidliga minnen från hemmet förknippade. Cello var ju son till en organist, som många år spelat den vackra julpsalmen i hemstadens kyrka.
Men när journalisten tillsammans med Bokhandelsmedhjälparen, Apotekseleven, Handelsbokhållaren och Banktjänstemannen, alla tillhörande matställets gäster, anlände till templet, var detta redan fullproppat av en högtidsklädd åhörarskara, som trängdes ända ute på det tegelröda vapenhusets snöiga och våta golv. I trappan, som ledde upp till läktaren, hade emellertid en del personer hunnit att under försynta småknuffningar tillkämpa sig anspråkslösa sittutrymmen. I ett par ögonkast igenkände Cello Symaskinsagenten, Kanslisten, Exekutionsbetjänten och herr Stoltz, men först då han kom närmare, urskilde han längst upp i dess skymning ett par långa mustaschsvansar, som tillhörde herr Backlund. En lätt doft av våta kläder, hårvatten och glögg svävade över församlingen i denna kyrkans avkrok, och nästan utan undantag höllo herrarna höga hattar i sina händer; endast herr Stoltz, som satt med sin feta haka mellan knäna djupt nere vid golvet på en av läktartrappans trånga och amfiteatraliskt ordnade platser,
319
