trillade i handen en hård och låg hatt.
— Ska vi gå igen, viskade en röst i det nästan omärkliga sorl, som rådde.
— Nej, vi stannar, väste Cello till svar.
Och i detsamma hördes ett fjärran brus av toner, som växte i styrka och slutligen klarnade i en stor och mäktig koral, som fyllde det ljusglimmande, immiga templet med sitt dån. Med andakt lyssnade Cello till dessa välkända ljud, och hans hjärta värmdes och blev mjukt. Minnet av fadern steg fram tillsammans med orgelns toner, dessa än sorlande, söta och flöjtljuva stämmor, än fräna, trumpetliknande och än brakande och surrande röster, vilka åstadkommo en lätt darrning under åhörarnas fötter. Han kom ihåg några kyrkobesök tillsammans med sin moder och syster under ett annat vitt tempelvalv än detta, men minnet låg så långt borta och i ett så sällsamt ljus, att det tedde sig som en erinring från en annan och bättre värld. Från ett sonort tonande ackord lyfte sig orgelspelet upp i rena silverljud med kerubers flöjtröster och de lenaste sus av höga toner; det liknade ett regn av fina silverdroppar, varefter det hela sakta löstes upp, blåstes bort och dog.
En ensam men klar mansstämma ljöd långt därborta; Cello kunde icke höra mycket av vad prästmannen talade, men troget stod han ändå och lyssnade i det kvava vapenhuset med sin höga hatt i handen. Kören utsände nu ett fridens budskap på sångens vingar till en bedjande menighet.
— — —
När gudstjänsten var avslutad, dröjde Cello med sina tankar långt i fjärran ännu en stund intill den stora kyrkporten, och förstrött lät han blickarna överfara de svarta troppar, som under tystnad strömmade ut från ljuset under de vita valvbågarna till en grå morgondager. Plötsligt ryckte han till. Fröken Åvik passerade förbi lik en skugga, höljd i svarta flor, vid sin moders sida,
Cello avtog sin höga hatt. Ingen varsnade hans hälsning, men den unge mannen stod så pass länge med hatten i handen, att han kunnat liknas vid en välklädd tiggare, som på själva juldagsmorgonen bad om en skärv till förmån för ett fattigt, ensamt hjärta, medan julklockorna dånade i tornet.
320
