42
Tre misslyckade belysningar och tre brustna genier
— Halv belysning, ropade teaterdirektören, som var klädd i en randig tvättrock, sådan som användes av kockarna i Kronans kök, när de förr i världen övervakade tillagning av sluring, en soppa av blandade grönsaker med ganska obetydligt sovel och mycket vatten. Halv belysning!
I det ögonblick kommandoropet ljöd vid en scenförändring under generalrepetitionen på revyn ”Kittla mig, om ni vågar!” eller ”Bliv inte stött i kanten, lustigt, mustigt sångdingelidång- och chansonspel, med en och annan akt, med mycken takt och modern prakt”, härskade förvirring på scenen. Där promenerade en av de unga aktörerna, som hade till uppgift att spela den med åren allt tacksammare rollen av lätt berusad gentleman. Han var söt som en kattunge i ansiktet och skrattade mestadels förföriskt; han visade då två rader av pärlor i ett rosigt gap, vartill kom ett uttryck av lurande kärlekslystnad i hans ögon. Denne unge man, som säkerligen aldrig drömt drömmen om Hamlet utan endast längtat efter att få vara en förhäxande representant för det elegångta, charmångta och pikångta, bar en välsittande frack och föreföll att olovandes ha promenerat ut från en herrskräddares fönsterplansch med vinterns noviteter. En sådan elegans hade knappast hovmästaren Edelberg eller journalisten Erlandsson skådat, där de stodo bakom kulisserna, hovmästaren trängd av en maskinmästare med en väldig buk under en blåskjorta och Cello mellan två brandsoldater, vilka stodo oberörda och stilla, som om de varit pappgubbar i en skjutbana. Den elegante mannen bar en svart cape med vitt sidenfoder över axlarna samt en chapeau claque nätt sittande på skulten. Aktören, som skulle utsäga vitsen om bagare Vesterlund, nyss ommaskerad med arbetsblus, röd näsa och hängande mustascher, stod och tittade ut i den nästan tomma salongen, där endast några vita ansikten skymtade i nedmörkret: primadonnan, ännu klädd i första aktens dräkt som pensionsflicka, med fläta nedhängande på yppiga skuldror och korta
